En diagnos av bipolär sjukdom kan ställas av en utbildad psykiatrisk specialist. En grundlig utredning omfattar frågor om patientens aktuella symtom, sjukdomshistoria (inklusive hereditet, det vill säga psykisk ohälsa i familjen) samt mönstret i patientens humörsvängningar.
Det är ovanligt att en patient får diagnosen både bipolär sjukdom typ 1 och bipolär sjukdom typ 2 samtidigt, eftersom det finns tydliga skillnader mellan de former av mani som kännetecknar de båda varianterna. Normalt ställs en av diagnoserna, inte en kombination. Under sjukdomens förlopp kan dock en obehandlad bipolär typ 2 med tiden utvecklas till bipolär typ 1 om behandling dröjer.
Vid bedömning av mani letar specialisten efter symtom som uppblåst självkänsla, snabbt och pressat tal, en subjektiv upplevelse av rusande tankar, förhöjd energinivå, minskat sömnbehov samt deltagande i riskfyllda aktiviteter som överdrivet spelande, oklokt sexualbeteende eller kraftigt ökad konsumtion. Dessa symtom är så allvarliga att de stör individens funktionsförmåga och/eller orsakar betydande lidande eller problem i sociala relationer och familjelivet.
Symtomen uppfattas som onormala och avvikande och är lätta att identifiera. De ska ha funnits i minst en vecka, eller kortare tid om sjukhusvård behövs för att säkerställa patientens säkerhet.
Hypomani känns igen genom uppblåst självkänsla, höjt stämningsläge, minskat sömnbehov, rusande tankar och pressat tal. Hypomana symtom är dock mindre uttalade än maniska och kan identifieras när de har förelegat i minst fyra dagar.
Ett hypomant skov orsakar sällan samma grad av funktionsnedsättning som ett fullgott maniskt skov. Symtomen går dessutom över snabbare och kräver mindre omfattande insatser än vid mani.
Tecken på svår depression kan vara en kroniskt nedstämd och tom sinnesstämning, isolering från familj och vänner, för mycket eller för lite sömn, ökad eller minskad aptit samt viktuppgång eller viktminskning, överdrivna skuldkänslor och/eller suicidtankar. Ett svårt depressivt skov kan ge betydande funktionsnedsättning och utgöra en säkerhetsrisk.
Dessa skov kan vara särskilt farliga vid bipolär sjukdom, när patienten befinner sig i nedfasen efter ett maniskt eller hypomant skov.
För att diagnosticera bipolär sjukdom typ I måste en utbildad specialist värdera aktuella symtom, den psykiska hälsans historia och mönstret av humörsepisoder. Diagnosen bipolär typ I ställs när personen har haft minst ett maniskt skov.
Mani innefattar symtom som uppblåst självkänsla, storhetsidéer, mycket lite eller ingen sömn, irritabilitet, agitation och riskfyllt beteende. Det kan också förekomma psykotiska symtom, exempelvis hörsel- eller synhallucinationer. Personer med bipolär typ I behöver ofta vårdas inneliggende på sjukhus minst en gång under livet.
Vid utredning av bipolär sjukdom typ II måste specialisten skilja mellan hypomani och mani samt avgöra om personen har haft ett svårt depressivt skov. Diagnosen bipolär typ II ställs när återkommande svåra depressiva episoder förekommer tillsammans med hypomana episoder.
Humörsvängningarna växlar oftare men är vanligtvis mindre allvarliga än vid bipolär typ I. Symtomen kan i regel hanteras inom den öppna vården, utan sjukhusvistelse.
Sammanfattningsvis är en kombinerad diagnos av bipolär sjukdom typ 1 och typ 2 inte trolig, eftersom skillnaderna mellan mani och hypomani är väl definierade. Patienten får normalt den ena eller den andra diagnosen. Det är dock viktigt att komma ihåg att sjukdomsbilden kan förändras över tid – en bipolär typ 2 kan utvecklas mot typ 1 om behandling uteblir, vilket gör tidig diagnos och kontinuerlig uppföljning extra viktigt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online