Bipolär sjukdom, tidigare kallad manisk depression, är en allvarlig psykisk ohälsa som kännetecknas av kraftiga svängningar mellan extrema stämningslägen. Över sex miljoner människor i USA lever med tillståndet. Det finns flera olika former och grader av bipolär sjukdom, men utan pionjärinsatserna från Emil Kraepelin skulle varken identifieringen eller klassificeringen av dessa ha varit möjlig.
Innan vi går igenom sjukdomens historia är det viktigt att förstå vad den innebär. Namnet manisk depression kommer av att de drabbade upplever extrema stämningslägen: mani och depression. Det depressiva tillståndet liknar klinisk depression – personen känner sig slö, hopplös och kan i värsta fall ha suicidtankar. Det maniska tillståndet präglas däremot av risktagande beteende, rastlösa och jagande tankar samt ibland hallucinationer och våldsamhet.
Båda tillstånden kräver behandling, men personer med bipolär sjukdom söker oftare hjälp under en depressiv episod än under en manisk.
Trots att sjukdomen länge saknade ett formellt namn beskrevs dess symtom många århundraden innan den officiellt togs med i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM), som moderna psykologer och psykiatriker använder för att diagnostisera psykiska tillstånd. På 1500-talet beskrev exempelvis Gao Lian symtomen i sin bok Åtta avhandlingar om livsvård. Långt före den boken hade andra författare också dokumenterat tillståndet.
En egyptisk medicinsk författare för nästan 2 000 år sedan kände redan igen ett tillstånd som han beskrev utifrån två extrema sinnesstämningar: mani och melankoli.
På 1850-talet erkändes manisk depression officiellt som en psykisk störning. Två psykiatriker i Frankrike kom fram till beskrivningar av sjukdomen och presenterade dem med bara några dagars mellanrum. Båda beskrivningarna nämnde förekomsten av de extrema stämningslägena, men psykiatrikerna valde olika namn för tillståndet: cirkulärt vanföre respektive dubbelformigt vanföre.
Termen manisk depression valdes av en tredje psykiater, vars bidrag till forskningen om sjukdomen kom att bli ännu mer inflytelserikt.
Emil Kraepelin arbetade som psykiater i Tyskland och har fått äran av att vara den som officiellt klassificerade psykiska störningar. Vid sekelskiftet till 1900-talet beskrev han patienter med dessa stämningsväxlingar som led av manisk-depressiv psykos. Han noterade inte bara de extrema stämningslägena utan även de långa symtomfria perioder som fanns mellan episoderna.
Kraepelin var också en av de första psykiatrikerna som menade att biologiska faktorer låg bakom psykiska störningar som manisk depression. De flesta av hans samtida följde i stället Sigmund Freuds fotspår och pekade på psykologiska orsaker.
Behandlingen av bipolär sjukdom (prefixet "bi" syftar på de två extrema stämningslägena) har kommit långt sedan Kraepelins tid. I mitten av 1900-talet upptäckte läkare att litium kunde hjälpa till att stabilisera stämningen hos personer med sjukdomen. Litium blev därmed det första läkemedel som erkändes som verksamt vid behandling av ett psykiatriskt tillstånd.
Med alltmer avancerade behandlingsmetoder och ökad medvetenhet om tillståndet kan personer med bipolär sjukdom idag leva normala, produktiva och lyckliga liv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online