Bipolär sjukdom är ett tillstånd i hjärnan som gör att personen växlar mellan maniska faser och perioder av depression. Sjukdomen debuterar ofta tidigt i livet, men blir vanligtvis mer tydlig och påtaglig allteftersom personen åldras.
Det finns ingen ensam känd orsak till bipolär sjukdom. En intressant dansk studie visade att personer med lägre ekonomiska förutsättningar, liksom barn till föräldrar från högre samhällsklasser, löpte större risk att utveckla sjukdomen. Det kan också finnas en genetisk komponent – hos vissa patienter finns en påtagligt stark förekomst av sjukdomen i familjen. Andra möjliga förklaringar är hormonell obalans i kroppen samt förändringar i hjärnan och dess signalsubstanser.
Vissa tillstånd verkar gå hand i hand med bipolär sjukdom, bland annat beroende av alkohol och droger. Patienter kan försöka lindra sina besvär genom att självmedicinera med någon av dessa substanser. Även posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och adhd har nära kopplingar till bipolär sjukdom, tack vare delvis överlappande symtom som koncentrationssvårigheter och explosiva utbrott. Dessutom tycks det finnas ett samband mellan bipolär sjukdom och vissa fysiska sjukdomar, exempelvis övervikt, hjärt- och sköldkörtelsjukdom samt diabetes.
Den första vårdgivaren patienten oftast träffar är en husläkare. Efter vissa undersökningar, som blodprov eller en MR- eller DT-undersökning av hjärnan, samt en klinisk bedömning kan läkaren remittera patienten till psykolog eller psykiater för vidare utredning. Därefter går psykiatern eller psykologen igenom patientens sjukdomshistoria och samtalar ofta även med nära vänner och familj, som känner patienten väl och kan beskriva hur hen fungerar i vardagen.
Antiepileptiska läkemedel, så kallade antikonvulsiva, används ofta vid bipolär sjukdom – de hjälper inte bara mot kramper utan stabiliserar också humöret, vilket är precis vad patienten behöver. Exempel på dessa läkemedel är fenobarbital, klonazepam, diazepam (Valium) och valproat (Depakote). Litium används också ofta, eftersom det har en lugnande och humörstabiliserande effekt. Beroende på patientens symtom kan även antidepressiva läkemedel, neuroleptika och antipsykotika, som haloperidol (Haldol) eller kvetiapin (Seroquel), ingå i behandlingen. Har patienten sömnproblem kan särskilda sömnmediciner förskrivas.
Det är viktigt att patienten fortsätter att regelbundet träffa en psykiatrisk specialist, till exempel en psykiater, för att få det stöd som krävs för att hantera sjukdomen. Att lära sig leva med bipolär sjukdom tar tid, och det är avgörande att familjen involveras i vården. Behandlingen kan behöva justeras med jämna mellanrum, beroende på patientens tillstånd och humörsvängningar – därför är regelbundna kontroller helt centrala.
En behandlingsform som historiskt sett haft ett dåligt rykte, men som idag gör stora framsteg, är elektrokonvulsiv terapi. Metoden används i princip som en sista utväg, men när andra behandlingar inte ger effekt kan ECT i vissa fall göra verklig skillnad för patienten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online