Att förlora någon nära är en av livets svåraste prövningar. Oavsett om det handlar om en förälder, ett barn, en vän eller ett husdjur – vi sörjer alla på olika sätt. Samtidigt finns det gemensamma mönster i sorgen och praktiska råd som kan hjälpa dig att ta dig igenom den svåraste tiden.
Den schweizisk-amerikanska psykologen Elisabeth Kübler-Ross var den första som dokumenterade de så kallade sorgestadierna i sin berömda bok On Death and Dying (Om döden och döendet). Hon beskrev där modellen DABDA – en akronym för de stadier som en svårt sjuk person går igenom innan hen accepterar sitt eget döende. Stadierna är: förnekelse, ilska, förhandling, depression och slutligen acceptans. Precis som en döende person går igenom dessa steg gör oftast även de anhöriga det.
Det första många bör förvänta sig är förnekelsen. Du befinner dig ofta i chock, särskilt om dödsfallet kom oväntat. Förnekelsen kan ge upphov till plågsamma drömmar där du vaknar gråtande, övertygad om att allt bara var en dröm – för att sedan inse att det är på riktigt. Ge dig själv tid i det här skedet. Gråt lindrar smärta.
Nästa steg är ofta ilskan, tillsammans med frågan ”Varför jag?”. Det är helt normalt, och det är viktigt att komma ihåg att du inte är ensam – förr eller senare förlorar vi alla någon. Känner du dig isolerad kan det vara klokt att gå med i en stödgrupp, särskilt om du har förlorat en närstående genom våld eller förlorat ett barn.
Förhandlingsstadiet är vanligt och tar ofta formen av tankar som ”Om jag bara hade fått några minuter till” eller ”Hade jag bara hunnit säga...”. Trösta dig med vetskapen att du gjorde vad du kunde. Även om personen gick bort under en period av konflikt kan du lita på att du är förlåten – och mår du mycket dåligt kan samtalsterapi hjälpa.
Depressionen är den mest normala reaktionen och den som varar längst. Detta är en sorgeperiod då du bör omges av stöd – från vänner, familj, tro eller terapi. Du behöver gå igenom den här fasen för att nå fram till acceptansen. Det är den svåraste och längsta etappen.
Vid varje dödsfall kommer frågor, ilska och sorg. Lyssna på dina egna reaktioner. Be dina vänner och din familj finnas där för dig – och var där för dem om de också har förlorat någon. Förvänta dig inte att andra ska sörja i samma takt som du, och bli inte arg om någon annan kommer vidare snabbare; vi har alla vår egen sorgeprocess.
Känner du dig deprimerad under en lång period rekommenderas alltid professionell hjälp, exempelvis hos en psykolog, kurator eller religiös rådgivare. Att bara få prata om det hjälper ofta mer än man tror.
Har du drabbats av ett dödsfall genom våld, eller en oväntad förlust av ett barn, bör du definitivt söka en stödgrupp. Sådana förluster är särskilt svåra att bearbeta och tar lång tid. Att skapa mening ur förlusten – precis som Adam Walshs far, Natalee Holloways mor eller Polly Klaas far gjorde – kan hedra minnet av den älskade och ge dödsfallet en djupare betydelse.
Oavsett vilken förlust du har drabbats av, kom ihåg att sorgen är individuell. Det tar tid innan du kan gå vidare med ditt liv, men tiden gör smärtan lite lättare att bära – även om ett tomrum alltid finns kvar. Att sörja är inte lätt, men det är en naturlig del av livet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online