Vad är en specifik fobi?

En specifik fobi är en ångeststörning som kännetecknas av en intensiv och ihållande rädsla för ett visst föremål eller en viss situation som i själva verket utgör liten eller ingen verklig fara. Rädslan är oproportionerligt stor jämfört med den faktiska risken, och den kan på allvar begränsa vardagslivet och den personliga friheten.

Hur vanligt är det?

Specifika fobier hör till de vanligaste psykiatriska tillstånden. Uppemot 15 % av befolkningen drabbas någon gång under livet. Tillståndet är betydligt vanligare hos kvinnor än hos män och debuterar ofta redan i barndomen eller tonåren, även om vuxna också kan utveckla nya fobier efter en skrämmande upplevelse.

Vanliga typer av specifika fobier

• Djurfobi – rädsla för specifika djur, exempelvis spindlar (arachnofobi), ormar eller hundar.
• Akrofobi – höjdrädsla.
• Klaustrofobi – rädsla för trånga och slutna utrymmen, som hissar eller tunnlar.
• Aerofobi – flygrädsla.
• Hemofobi – rädsla för blod, injektioner och skador.
• Social fobi – stark rädsla för sociala situationer där man kan bli granskad eller bedömd av andra.

Symptom

Huvudsymtomet är en kraftfull ångest eller panikliknande rädsla i samband med att man konfronteras med – eller bara tänker på – det fruktade föremålet eller situationen. Många gör allt för att undvika det de är rädda för, vilket i sin tur kan förstärka fobin över tid.

Ångesten åtföljs ofta av kroppsliga reaktioner, såsom:

• Ökad hjärtfrekvens och hjärtklappning
• Svettningar
• Darrningar och muskelspänningar
• Andnöd eller tryck över bröstet
• Illamående och magbesvär
• Yrsel och huvudsvimmelhet
• Känsla av att hålla på att svimma
• Depersonalisation – en känsla av att vara distanserad från sig själv
• Derealisation – en känsla av att omgivningen känns overklig

Vid blod- och injektionsfobi kan rädslan istället leda till ett blodtrycksfall och faktiskt svimning, vilket skiljer denna typ från andra fobier.

Behandling

Specifika fobier går i regel bra att behandla. Den mest effektiva metoden är kognitiv beteendeterapi (KBT), ofta i kombination med gradvis exponeringsterapi, där man stegvis och kontrollerat möter det man är rädd för tills rädslan minskar. Avslappnings- och andningstekniker kan hjälpa till att hantera de kroppsliga symptomen under processen.

I vissa fall kompletteras behandlingen med läkemedel, exempelvis ångestdämpande medicin vid tillfälliga behov, även detta är dock sällan nödvändigt vid renodlade specifika fobier.

När bör man söka hjälp?

Kontakta vården om rädslan känns ohanterlig, begränsar ditt vardagliga liv eller får dig att undvika viktiga situationer, som resor, undersökningar eller sociala aktiviteter. Med rätt stöd är prognosen god, och många blir helt fria från sin fobi.