Galenskapsförklaringen – på engelska kallad insanity defense – är betydligt mer ovanlig än de flesta tror. Trots att begreppet ofta förekommer i filmer, tv-serier och nyhetsrapportering spelar den en mycket liten roll i verklighetens rättsprocesser.
I USA uppskattas galenskapsförklaringen användas i mindre än 1 % av alla brottsfall. Det innebär att den överväldigande majoriteten av rättsprocesser genomförs helt utan hänvisning till psykisk ohälsa som grund för ansvarsfrihet.
Att förklaringen över huvud taget åberopas är alltså sällsynt – och ännu ovanligare är att den faktiskt leder framgång. Forskning visar att endast omkring en fjärdedel av de åtalade som använder sig av galenskapsförklaringen bedöms vara så pass psykiskt störda att de frias från straffansvar.
Personer som faktiskt utnyttjar galenskapsförklaringen lider i regel av allvarliga psykiatriska diagnoser, exempelvis schizofreni eller andra psykotiska tillstånd. De flesta har dessutom en lång historik av vård och behandling bakom sig, vilket gör att myten om att förklaringen skulle kunna användas godtyckligt saknar stöd i verkligheten.
Allmänhetens förtroende för galenskapsförklaringen minskade markant efter attentatsförsöket mot president Ronald Reagan 1981. Gärningsmannen John Hinckley Jr. dömdes senare som psykiskt störd, något som väckte starka reaktioner i USA. I kölvattnet skärpte flera delstater sina regler, och ett fåtal – bland annat Kansas och Montana – avskaffade möjligheten till denna typ av dom helt.
Galenskapsförklaringen är med andra ord ett juridiskt undantag snarare än en regel: den används i under 1 % av USA:s brottsfall, misslyckas oftast när den ändå åberopas och gäller främst personer med svår, väl dokumenterad psykisk ohälsa.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online