Många söker terapi för att de fastnat i en negativ tankecirkel som de inte lyckas bryta på egen hand. Negativa tankemönster leder ofta till dåliga beslut, ohälsosamma hanteringsstrategier, identitetsproblem och svårigheter i relationer. Både kognitiv beteendeterapi (KBT) och narrativ terapi hjälper klienten att bryta dessa negativa mönster och hitta nya, positiva sätt att se på sig själv och världen – vilket minskar symtom på psykisk ohälsa och stärker positiva beteenden.
Både KBT och narrativ terapi strävar efter att förändra klientens negativa tankemönster. Inom båda terapiformerna utgår man från att negativa tankar leder till negativa beteenden och en självdestruktiv livshållning. KBT-terapeuter arbetar utifrån ett pedagogiskt förhållningssätt och hjälper klienten att känna igen destruktiva mönster i tankar, beteenden och inre föreställningar. Narrativa terapeuter fokuserar istället på de berättelser människor bär om sina liv och hjälper klienten att upptäcka de positiva, ofta oberättade, berättelserna som lika gärna kan beskriva deras verklighet.
KBT-terapeuter försöker omstrukturera klientens tankeprocesser genom målinriktade uppgifter som syftar till ökad självkännedom och förmåga att identifiera kontraproduktiva tankemönster. KBT vilar på premissen att tankar, beteenden och känslor bildar tre hörn i en triangel – förändras den ena delen förändras automatiskt de andra två. Narrativa terapeuter arbetar med omformulering genom att utforska klientens berättelser om sitt liv och gemensamt finna nya, positiva perspektiv på de händelser som berättelserna bygger på.
Både narrativ terapi och KBT externaliserar problemet genom att definiera problembeteenden och symtom som något skilt från klienten. Detta angreppssätt minskar skuld och skam och gör det möjligt för klienten att utveckla en mer positiv självbild. När självkänslan är låg och klienten känner sig överväldigad av motgångar identifierar hen sig ofta som själva problemet. Ett tydligt exempel är hur samhället ofta benämner en person med alkoholberoende som "alkoholist". KBT-terapeuter hjälper klienten att övervinna problemet genom konkret färdighetsträning, medan narrativa terapeuter externaliserar problemet så att det kan utforskas i ljuset av kultur och personliga livsberättelser – och förändras genom att berättelsen skrivs om.
Narrativa terapeuter och KBT-terapeuter använder båda sokratiska frågor för att hjälpa klienten att upptäcka en ny verklighet. KBT-terapeuten ställer frågor för att sondera, klargöra och utforska konsekvenserna av klientens nuvarande sätt att tänka. Genom denna typ av frågeställningar, ofta formulerade som hemuppgifter, vill terapeuten hjälpa klienten att förändra sina tankemönster och nå det uppsatta terapimålet. Narrativa terapeuter använder sokratiska frågor för att hjälpa klienten att se en händelse ur alternativa synvinklar, vilket leder till omformulering och skapandet av nya – och positiva – berättelser.
Både KBT och narrativ terapi har visat god effekt vid bland annat depression, ångest och självkänslaproblem. Valet mellan terapiformerna beror ofta på klientens behov och preferenser: den som vill ha ett strukturerat, övningsbaserat arbetssätt kan trivas bättre i KBT, medan den som söker mening och sammanhang i sin livsberättelse ofta drar nytta av den narrativa ansatsen. Gemensamt för båda är målet – att bryta negativa mönster och skapa varaktig förändring.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online