Schizofreni har länge förbryllat den psykiatriska världen. De behandlingsmetoder som finns idag har dock kommit långt. Med hjälp av läkemedel, samtalsterapi och gruppsterapi kan läkare i många fall stabilisera patienter och hjälpa deras symtom att gå in i remission. Sjukdomen förekommer i olika svårighetsgrader – vissa former går att hantera medan andra är svårare att kontrollera.
Inom psykiatrin skiljer man traditionellt på fem huvudtyper av schizofreni, där vissa är allvarligare än andra: paranoid schizofreni, desorganiserad schizofreni, kataton schizofreni, odifferentierad schizofreni och residual schizofreni.
Detta är den mest kända formen av schizofreni, kännetecknad av hörsel- och synhallucinationer samt vanföreställningar om förföljelse eller konspirationer. Överraskande nog har många som lider av denna typ ofta en relativt hög funktionsnivå och klarar av att umgås, arbeta och bilda familj. Beroende på sjukdomens utveckling kan de dock ibland bli fientliga och arga.
Personer med paranoid schizofreni talar sällan öppet om sina tankar eller symtom och söker oftast först professionell hjälp när de inte längre klarar av att hantera sin situation på egen hand. Eftersom de är ovilliga att dela med sig av sina tankar kan det vara svårt att ställa diagnos i ett tidigt skede, såvida inte tydliga symtom visar sig.
Denna typ av schizofreni handlar framför allt om desorganiserat tänkande. Personen kan prata i en oredig blandning av ord och ha svårt att tänka sammanhängande. Rutinuppgifter som att duscha, borsta tänderna och klä på sig kan upplevas som komplicerade handlingar som kräver mer energi och omsorg än personen förmår uppbringa.
Ofta finns även en emotionell störning, vilket innebär att personen reagerar olämpligt på känslouttryck från andra, både i offentliga och privata sammanhang.
Kataton schizofreni kännetecknas av onormala rörelsemönster, allt från starkt hämmad till överdrivet upprörd motorik. Rörligheten kan vara så nedsatt att den helt upphör och övergår i ett katatont stupor. Omvänt kan rörelserna öka så mycket att de övergår i katatonisk excitation.
När personer med denna form av schizofreni slutar röra sig kan de stanna i förvridna kroppspositioner eller låta någon flytta sina lemmar och sedan behålla den nya positionen. Detta symtom kallas "vaxflexibilitet". Ibland uppvisar de även märkliga ansiktsgrimaser och kan vägra att flyttas ur positionerna, oavsett hur smärtsamma de verkar. De kan också upprepa och härma vad andra säger och gör – dessa fenomen kallas respektive "ekolali" och "ekopraxi".
Denna diagnos används när en person uppvisar tecken på schizofreni, men läkaren inte kan klassificera tillståndet korrekt eftersom patientens symtom verkar skifta mellan de olika underkategorierna. Symtomen kan finnas där för att sedan förändras helt och passa bättre in under en annan diagnos.
Denna typ indikerar i regel en remission eller partiell remission av symtomen. Personen har fått den vård hen behöver och eventuella kvarvarande symtom är av lindrigare grad. Vissa människor med schizofreni når aldrig detta stadium, medan sjukdomen för många tycks vara en cykel mellan remission och akut, svår psykisk ohälsa.
Vissa personer med schizofreni kan leva efter en daglig rutin, behålla ett arbete och bygga familj och relationer. Andra måste vårdas på sjukhus och klarar inte längre av att ta hand om sig själva. Detta beror till stor del på prognosens svårighetsgrad. Behandling finns tillgänglig och kan ofta hjälpa tillräckligt mycket för att symtomen ska gå i remission och ge personen en chans till ett fungerande liv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online