Sorg kommer in i varje människas liv förr eller senare. Oavsett om en nära anhörig går bort, vi förlorar jobbet eller drabbas av en allvarlig, livshotande sjukdom – förr eller senare måste vi alla sörja. Enligt den välkända modell som psykiatern Elisabeth Kübler-Ross utvecklade går de flesta människor genom fem stadier under sin sorgeprocess.
Det första som den sörjande ofta upplever är en stark förnekelse av att det som hänt är verkligt. Personen kan helt enkelt inte tro det och kan till och med envetet vägra att acceptera att situationen är på riktigt. En känsla av domning och tomhet inför hela situationen är mycket vanlig. Detta stadium leder ofta direkt in i nästa.
När personen äntligen inser att situationen är verklig och att ingenting kan förändras, uppstår ofta en djup ilska över det som hänt. Ilskan kan inleda vad som beskrivs som "sorgeprocessens svåraste och längsta del". Personen kanske inte förstår varför detta drabbade just hen och ifrågasätter varje aspekt av händelsen, inklusive om hen själv bär någon skuld.
Detta är ett mycket känsloladdat stadium. Personen kan känna sig som den enda i världen som detta hänt, eller uppleva en överväldigande sorg. Att någon säger "jag förstår" blir ofta meningslöst för den sörjande. Hen kanske inte vill bli störd, men behöver ändå veta att någon bryr sig. Många stänger ute andra i denna fas, men det är viktigt att omgivningen finns där – även om den sörjande inte kan ta emot stödet till en början.
I detta stadium försöker personen komma fram till någon form av överenskommelse, kanske till och med med Gud. Om exempelvis en närstående ligger för döden i cancer kan hen be att få offra sitt eget liv istället. Eller så lovar hen att förändra sitt liv om bara allt kan gå tillbaka till hur det var förut – om hen bara får en enda chans till.
I detta stadium kan personen känna sig ensam och oerhört ledsen. Även här är det avgörande att hen vet att någon bryr sig och finns där för hen. På grund av depressionen kan hen sakna all motivation att ta hand om sig själv, för att inte tala om andra som hen har ansvar för. Arbetet kan påverkas negativt, och människorna runt omkring märker ofta en djup tyngd i personlighet och beteende.
Slutligen, efter att ha arbetat igenom de tidigare stadierna och när mycket tid har passerat, kommer personen så småningom fram till acceptans. Det är nu möjligt att dra något positivt ur något fruktansvärt. Personen bör kunna komma till ro med det som hänt, minnas de goda tiderna och våga gå vidare mot nya ljusa kapitel – samtidigt som minnena av det förlorade bevaras med värme. Livet kan äntligen återfå en känsla av normalitet.
Kom ihåg att sorg är en högst individuell process. Alla går inte igenom stadierna i samma ordning, och vissa återvänder till tidigare faser. Det viktigaste är att ge sig själv tid och att inte vara rädd för att söka stöd hos familj, vänner eller professionella.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online