Omvårdnad väcker ofta bilder av ödmjuk tjänstgöring och omsorg om sjuka och svaga, präglad av medkänsla och kärlek. Sådana egenskaper är utan tvekan ädla, men de förknippas sällan med ledarskap. Verkligheten är dock att omvårdnad, som både konst och vetenskap, bygger på själva idén om ledarskap – inte genom tvång, utan genom gott exempel.
Till skillnad från läkaren, vars främsta uppgift är diagnos och behandling, kan sjuksköterskans roll beskrivas i termer av omsorg, läkning och ett nära bemötande av patienten under dennes väg mot bättre hälsa. Detta gör sjuksköterskan ansvarig för patientens fysiska, psykiska, emotionella och ibland andliga välbefinnande.
För att kunna utföra sitt uppdrag effektivt måste sjuksköterskan dock inte bara agera som administratör av vården, utan även som ledare för det övergripande välbefinnandet. Detta är filosofin hos en av omvårdnadens mest inflytelserika teoretiker, systern Calista Roy. Enligt Roy är sjuksköterskans uppgift att fungera som en möjliggörare för patientens naturliga förmåga att anpassa sig till skada och sjukdom. I denna dynamiska modell intar sjuksköterskan en i grunden ledande roll, där hennes kunskap, expertis, metoder och medkänsla guidar patienten mot god hälsa.
Susan O. Valentine vid University of North Carolina menar att omvårdnaden bäst kan tillvara den aktuella medicinska kunskapen och de senaste tekniska framstegen genom att anta en transformationell ledarskapsansats. Genom detta förhållningssätt blir sjuksköterskan en viktig drivkraft för mer effektiv vård i den kliniska miljön.
Hon lyfter bland annat fram hur närvaron vid patientens säng – i vissa fall dygnet runt – gör sjuksköterskan till första linjens ledare när det gäller att säkerställa patientens välbefinnande. Sjuksköterskor kallas ofta att fatta snabba, livräddande beslut innan en läkare hunnit vara på plats. Dessutom ansvarar de ofta för att avgöra hur patienten bäst bemöts i känsliga frågor som rör vården. Kombinerat med rollen som länk mellan patient och läkare måste sjuksköterskan därför behärska mellanmänskliga relationer och visa tydligt ledarskap för att klara uppdraget.
Utöver det transformationella förhållningssättet finns även begreppet kvantledarskap, för vilket sjuksköterskor verkar vara särskilt lämpade. Denna teori ser ledarskap inom vilken organisation eller grupp som helst som något som växer fram på olika platser och olika nivåer inom hierarkierna.
En sjuksköterskeadministratör kan till exempel fastställa ett sjukhus övergripande riktlinjer för omvårdnad, medan sjuksköterskan på akutmottagningen visar effektivt ledarskap i stunden då patienter med livshotande skador förs in. Inom detta synsätt kan vissa sjuksköterskor ha högre prestige och mer erkännande än andra, men samtliga utgör en integrerad del av helheten och agerar som ledare på sina egna villkor.
Bortom idén om sjuksköterskor som transformationella ledare – som påverkar alla aspekter av vården och inspirerar både kollegor, annan personal och patienterna själva – kan de också ta ledningen när det gäller utvecklingen av omvårdnadens teori och praktik. Många framstående teoretiker under 1900-talet har banat väg för att omdefiniera vad det innebär att vara både sjuksköterska och ledare. Ett sådant ledarskap kräver både noggrant studium och insiktsfull fantasi, och ställer de högsta krav för att åstadkomma det paradigmskifte som behövs för att utveckla disciplinen vidare.
Ett lysande exempel på detta ledarskap återfinns i Hildegard Peplaus verk Interpersonal Relations in Nursing, som publicerades första gången 1952. Hennes arbete kretsade kring de olika roller som sjuksköterskor intar, inklusive vad hon kallade den aktiva ledarrollen. I den rollen blir sjuksköterskan i första hand ansvarig för att patienten når de behandlingsmål som har fastställts. Utöver att bidra till att definiera sjuksköterskors ledarroller var Peplau också en pionjär när det gällde att överföra insikter från psykologin till området omvårdnad.
Det är just detta införlivande av ny kunskap som gör det möjligt för sjuksköterskor att leda i intellektuell kapacitet, utöver de roller som beskrivits tidigare. Från denna teoretiska utgångspunkt kan sjuksköterskan, som Peplau visar, tillämpa det som fungerar – och det som inte gör det – i praktiken, och därmed bidra till att forma både professionens framtid och alla patienters välbefinnande.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online