Syftet med Medicares prospektiva betalningssystem – Prospective Payment System (PPS) – är att få bättre kontroll över sjukvårdskostnaderna genom att ge sjukhus ekonomiska incitament att leverera mer kostnadseffektiv vård till patienterna. Systemet spelade en avgörande roll i omstruktureringen av det amerikanska sjukvårdssystemet under 1900-talet.
Mellan 1965 och 1983 använde sig Medicare av ett så kallat retrospektivt, kostnadsbaserat ersättningssystem för att betala sjukhus som behandlade Medicare-patienter. Enligt detta system fastställdes sjukhusens ersättningsnivåer först i slutet av räkenskapsåret, vilket gav sjukhusen mycket litet incitament att hålla nere sina kostnader.
För att vända på denna utveckling beslutade den amerikanska kongressen 1982 att införa PPS – ett system som skulle belöna de sjukhus som arbetade mer kostnadseffektivt.
Inom ramen för PPS ersätter Medicare sjukhusen med en schablonersättning som baseras på vilken typ av sluten vård patienten har fått. Fallen delas in i diagnosrelaterade grupper, så kallade DRG-grupper (Diagnosis-Related Groups). Varje DRG-grupp ger samma fasta ersättning, oavsett tjänsternas omfattning eller hur länge patienten behöver vårdas på sjukhuset.
I praktiken innebär detta att ett sjukhus kan gå back om de faktiska vårdkostnaderna överstiger Medicares ersättning, medan det får behålla överskottet om ersättningen överstiger kostnaderna. Detta skapar ett tydligt ekonomiskt incitament för sjukhusen att arbeta effektivt utan att kompromissa med vården.
En studie från 2006, utförd av RAND Corporation tillsammans med University of California i Los Angeles (UCLA), visade att PPS var effektivt när det gällde att begränsa tillväxten av Medicares kostnader – samtidigt som kvaliteten på vården för Medicare-patienter inte försämrades i någon större utsträckning.
Sammanfattningsvis har PPS bidragit till ett mer kostnadsmedvetet och strukturerat sjukvårdssystem, där effektivitet belönas utan att patientsäkerheten offras.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online