HIPAA-regler för Medicare: vad gäller för din hälsoinformation

Lagen om överförbarhet och ansvarsskyldighet för sjukförsäkringar (Health Insurance Portability and Accountability Act, HIPAA) stiftades 1996. Lagen infördes av flera olika skäl, bland annat för att skydda all hälsorelaterad information om patienter. År 2000 ändrades lagstiftningen så att även elektroniska journaler omfattas av dess skyddsregler.

All vårdinformation som hanteras av vårdgivare, clearinghus inom hälso- och sjukvården eller sjukförsäkringsplaner ska skyddas enligt HIPAA. Detta innebär att både offentliga och privata aktörer inom vården har ett juridiskt ansvar för att patientuppgifter hanteras säkert och konfidentiellt.

Patienträttigheter enligt HIPAA

Enligt HIPAA-reglerna har patienten specifika rättigheter när det gäller den egna hälsoinformationen. Patienten har rätt att granska sina uppgifter samt begära ändringar om hen ifrågasätter deras korrekthet. Det ger patienten möjlighet att aktivt kontrollera att journalen är korrekt och aktuell.

En patient kan dessutom begära en förteckning över alla myndigheter och organisationer som har mottagit hens personliga hälsoinformation. Patienten kan också ange hur hen föredrar att informationen delas, vilket ger ett extra skydd för integriteten.

En ytterligare viktig rättighet är att patienten kan begära att personlig hälsoinformation skickas till valfri adress – inte enbart till hemadressen. Detta kan vara praktiskt exempelvis vid flytt, resor eller om man vill skydda sin post från obehöriga.

Medicares utlämning av patientinformation

Medicare är skyldigt att följa särskilda HIPAA-riktlinjer som reglerar hur patientinformation får användas. Medicare kan dela eller använda patientuppgifter tillsammans med exempelvis:

• Federala och delstatliga myndigheter som tar emot betalningar
• Folkhälsomyndigheter
• Utredningsorgan på federal och delstatlig nivå
• Domstolar samt administrativa och rättsliga instanser
• Brottsbekämpande myndigheter

Medicare har dessutom rätt att använda en patients personliga hälsoinformation om det finns en omedelbar fara för patienten själv eller för andra människor. Detta undantag gör att vårdpersonal snabbt kan agera i akuta situationer utan att först inhämta samtycke.

I alla andra fall gäller att externa organisationer eller privatpersoner endast får ta emot en patients information efter patientens uttryckliga godkännande. Detta säkerställer att patienten alltid behåller kontrollen över vem som får tillgång till känsliga hälsouppgifter.