Traditionella ersättningsbaserade sjukvårdsplaner (Fee-for-Service, FFS) återbetalar patienter och vårdgivare för sjukvårdstjänster i efterhand, alltså när tjänsten redan har utförts. Konsumentdrivna hälsoplaner (Consumer-Driven Health Plans, CDHP), även kallade högavdragsplaner, betalar också ut ersättning först efter att tjänster har använts, men de kan skilja sig avsevärt när det gäller hur stora egna kostnader konsumenten får bära. Som huvudregel har FFS-planer låga självrisker och färre egna kostnader, medan CDHP-planer kännetecknas av högre självrisker. En CDHP ger konsumenten makten att själv styra sin vård och fördela sina sjukvårdsutgifter.
Den mest avgörande skillnaden mellan en standardiserad FFS-plan och en konsumentdriven hälsoplan är självriskbeloppet. De flesta CDHP-planer är högavdragsplaner eftersom deras självrisk – det belopp du måste betala ur egen ficka innan försäkringsbolaget börjar betala (premier räknas inte med) – är betydligt större än hos en vanlig FFS-plan.
Idén bakom CDHP-planer är att konsumenten själv ska bestämma hur mycket vård han eller hon söker, från vem och var. Eftersom en större del av pengarna kommer ur den egna fickan blir konsumenten mycket medveten om hur sjukvårdspengarna spenderas. Detta kan leda till andra val än under en FFS-plan, till exempel att söka snabbare primärvård istället för ett dyrt besök på en akutmottagning.
Den amerikanska skattemyndigheten (Internal Revenue Service, IRS) definierar vilka planer som kvalificerar som godkända högavdragsplaner. Kriterierna för ersättningsbaserade planer definieras däremot inte specifikt av IRS. För att en CDHP ska räknas som en HDHP enligt IRS:s riktlinjer måste den uppfylla fastställda minimi- och maximibelopp för självrisk samt inkludera förebyggande vård och hälsoundersökningar.
Varje kalenderår fastställer IRS de självriskbelopp som en HDHP måste uppfylla för att kvalificera sig. År 2011 var minimisjälvrisken 1 200 dollar per år för individuell täckning och 2 400 dollar för familjetäckning. Det maximala beloppet för självrisk och egna kostnader, exklusive premien, var 5 950 dollar för individuell täckning och 11 900 dollar för familjetäckning.
Hälsokompensationskonton (Health Reimbursement Accounts, HRA) och hälsosparkonton (Health Savings Accounts, HSA) kompletterar de flesta CDHP-planer. Båda kontona innehåller medel som används för att täcka sjukvårdskostnader. Medan arbetsgivare upprättar HRA-konton åt sina anställda, öppnar privatpersoner HSA-konton på egen hand. Traditionella FFS-planer saknar både HRA- och HSA-komponenten.
Enligt IRS:s riktlinjer kan endast personer som omfattas av en HDHP kvalificera sig för ett HSA. Medel på ett HSA kan växa skattefritt och även investeras om de inte används till medicinska utgifter. HRA-konton, som erbjuds tillsammans med en gruppförsäkring, innehåller ett specifikt belopp som betalas ut när en ansökan lämnas in.
När du väljer en hälsoplan bör du ta hänsyn till alla kostnader, inklusive premier, självrisker, egenavgifter och maxbelopp. Fundera över hur ofta du använder din försäkring och om du har ett tillstånd som kräver frekventa vårdtjänster. Granska dessutom flexibiliteten i varje plan, begränsningarna i förmånerna samt vilka tjänster som täcks. Kontrollera alltid att dina läkare ingår i planens nätverk för att hålla nere kostnaderna. Om du behöver hjälp med att välja plan kan konsumentrådgivarna hos din delstats försäkringsmyndighet assistera dig.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online