Långtidsvårdsförsäkring är en typ av sjukvårdsskydd som hjälper till att täcka potentiella medicinska kostnader när en person når pensionsåldern. När försäkringens täckning för långtidsvård tar slut blir eventuella återstående kostnader egenbetald. I flera amerikanska delstater kan dock Medicaid-programmet ta över där långtidsvårdsförsäkringen slutar – ofta utan att personens kvarvarande tillgångar behöver tömmas.
Medicaid, som inrättades år 1965, är ett sjukförsäkringsprogram som ger sjukvårdsskydd till hushåll med låga inkomster, personer med funktionsnedsättning samt personer med exceptionellt stora sjukvårdskostnader. Programmet fungerar i praktiken som ett säkerhetsnät för dem som inte längre har råd med kostnaderna förknippade med långtidsvård.
Som en följd av detta har kostnaderna för långtidsvård fått en betydande inverkan på både delstatsbudgetarna och den federala budgeten. Detta fortsatta tryck på statskassan ledde till att den federala regeringen skapade modellen Long-Term Care Partnership. Modellen gör det möjligt för enskilda delstater att utveckla program som kombinerar sin långtidsvårdsförsäkringsbransch med sitt delstatliga Medicaid-program.
Även om Medicaid är ett statligt finansierat program är det varje delstat som bestämmer hur förmånerna ska förvaltas inom sin region. I de flesta delstater är inkomstnivån en avgörande faktor för behörighet, vilket innebär att personer med medelhöga till höga inkomster normalt inte kvalificerar sig för täckning.
Personer som överskrider sin långtidsvårdsförsäkrings täckning kan dock bli berättigade till Medicaid när de uppfyller vissa inkomst- och tillgångskrav – något som i praktiken oftast innebär att befintliga tillgångar måste tömmas innan täckningen träder i kraft. Delstatliga partnerskapsprogram gör det däremot möjligt för försäkrade att bevara sina kvarvarande tillgångar samtidigt som Medicaid täcker de pågående vårdkostnaderna.
Delstater som saknar en partnerskapsmodell följer i stället en serie riktlinjer för inkomst och tillgångar för att avgöra vem som är berättigad till långtidsvårdsstöd. Dessa kriterier blir aktuella när en persons försäkringstagning har tagit slut eller när personens inkomst faller inom ett visst intervall.
Eftersom långtidsvård kan ske på vårdhem, i särskilda boendeformer eller i hemmet kan olika behörighetskrav gälla beroende på situation. Enligt National Care Planning Council måste behöriga sökande normalt ha mindre än 2 000 till 3 000 dollar i tillgångar, inklusive alla tillgångar som genererar inkomst, exempelvis aktier och andra investeringar. De flesta delstater erbjuder dessutom så kallade Medically Needy Programs, vilka ger möjlighet att "spenda ned" tillgångar eller pengar som överstiger behörighetskraven för att på så vis kvalificera sig för stöd.
Partnerskapsförsäkringar för långtidsvård, så kallade LTCI-försäkringar (Long-Term Care Insurance), säljs i delstater som deltar i partnerskapsprogrammet. Ursprungligen erbjöd endast fyra delstater – Connecticut, Indiana, Kalifornien och New York – dessa försäkringar. Genom Deficit Reduction Act från 2005 öppnades dock programmet för samtliga 50 delstater på frivillig basis.
En långtidsvårdsförsäkring kvalificerar för programmet om den uppfyller delstatens minimikrav på förmåner. Godkända försäkringar innehåller dessutom en bestämmelse som kallas Medicaid Asset Protection. Denna bestämmelse skyddar en persons tillgångar upp till en viss nivå om försäkringens förmåner tar slut och Medicaid-stöd blir nödvändigt – en lösning som ger ekonomisk trygghet i en livsfas där vårdbehoven ofta är störst.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online