I den ständigt pågående debatten om det amerikanska sjukvårdssystemet definieras de grundläggande begreppen sällan. Universell sjukvård är nämligen inte samma sak som socialiserad medicin. Begreppet "nationell sjukförsäkring" ligger dock mycket närmare universell vård än socialiserad medicin. Oavsett vilket system som tillämpas går grundidén med nationell försäkring ut på att garantera – åtminstone – en viss nivå av grundläggande sjukvårdstjänster för dem som inte har råd med en privat sjukförsäkring.
Under ett nationellt sjukförsäkringssystem förblir läkaryrket en privat bransch. Det finns exempel på total statlig kontroll över sjukförsäkringen, till exempel i Kuba, men detta ligger långt ifrån kärnan i nationell eller universell försäkring. Nationell sjukförsäkring bygger i stället på Kanadas modell, där individerna själva väljer sina läkare och medicinska behandlingar, och där kliniken eller läkaren därefter fakturerar staten för tjänsterna.
Alla former av nationell eller universell sjukvård, oavsett statens roll, vilar på fördelarna hos modellen med en enda betalare. "Single payer" innebär att de medicinska räkningarna för varje medborgare i landet betalas av staten – den "enda betalaren". Argumentet är att detta minskar byråkratin, pappersarbetet och onödiga administrativa kostnader, eftersom alla vårdgivare då bara har en betalare att förhålla sig till i stället för talrika försäkringsbolag. Libertarianistiska grupper som Cato Institute hävdar dock att detta är felaktigt, och att byråkratin i själva verket ökar i ett system med en enda betalare.
Skillnaden mellan socialiserad vård och universell eller nationell vård kan förklaras med begreppet betalning kontra utförande. Universell vård handlar endast om vem som betalar – i det här fallet den federala staten eller delstaten. Socialiserad vård skulle däremot lägga alla medicinska beslut i statens händer, något som den universalistiska idén förkastar. Endast betalningen för vården ska bäras av staten. Sjukvården som praktik förblir i läkares, sjukhusens och klinikernas händer. Det som elimineras i det nationella systemet är beroendet av så kallad managed care, hanterad vård, som har litet med medicin att göra och mycket med att minimera de belopp som försäkringsbolagen behöver betala ut.
I länder som Storbritannien finns det möjlighet att lämna det statliga systemet och teckna en privat försäkring. I Kanada är detta inte tillåtet. Det brittiska systemet låter den privata sektorn konkurrera med den offentliga. Enligt National Public Radio vill omkring 50 procent av kanadienserna ha möjligheten att köpa privat sjukförsäkring. Även om privat försäkring skulle vara tillgänglig skulle de som varken vill ha den eller har råd med den ändå få grundläggande vård finansierad genom inkomst- och försäljningsskatter. Detta "säkerhetsnät" är den grundtanke som bärs upp av nationell sjukförsäkring.
Nationell sjukförsäkring innebär alltså inte att staten tar över sjukvården, utan att den garanterar betalningen för grundläggande vård. Modellen kombinerar friheten för patienter och vårdgivare med ett ekonomiskt skydd för dem som saknar privat försäkring – ett säkerhetsnät som står i centrum för hälsopolitiska debatter världen över.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online