Till skillnad från det privatdrivna sjukvårdssystem som dominerar i USA bygger den kanadensiska sjukvården på ett så kallat "single payer"-system – ett system med en enda betalare. Läkare och sjukhus är privata verksamheter, men deras tjänster finansieras av staten genom de skatter som medborgarna betalar. Systemet har flera fördelar jämfört med den amerikanska modellen, men det finns också nackdelar.
Utvecklingen mot landets nuvarande sjukvårdssystem tog sin början år 1946. Provinsen Saskatchewan, som ligger i mitten av landet mellan Alberta och Manitoba, led av akut läkarbrist. Därför började städerna hjälpa läkare att etablera sina praktiker i provinsen. Med tiden införde Alberta ett liknande program och lyckades erbjuda vårdtäckning till 90 procent av provinsens befolkning.
År 1957 antogs lagen Hospital Insurance and Diagnostic Services Act, och på bara fyra år hade samtliga tio provinser gått med på att delta. Lagen krävde att alla provinser betalade hälften av sina medborgares medicinska kostnader. Detta utökades 1966 genom Medical Care Act, som lade grunden för det nuvarande systemet som kallas Medicare (inte att förväxla med det amerikanska programmet för äldre).
Inom det kanadensiska Medicare-systemet kan varje provins upprätta sina egna riktlinjer för universell sjukvård. Täckningen varierar beroende på var du bor, men de flesta åtgärder som bedöms medicinskt nödvändiga betalas av staten. Varje invånare får ett sjukvårdskort utfärdat av provinsen. Kortet visas när medicinska tjänster tillhandahålls, ungefär som amerikaner visar sina försäkringskort. Ingen egenavgift krävs dock.
Precis som i många amerikanska sjukförsäkringsplaner är husläkaren den primära vårdpunkten, men hen kan remittera patienter vidare till specialister. Patienter kan välja att besöka en specialist utan remiss, men dessa kostnader måste vanligtvis betalas av patienten själv.
Även om de flesta antar att det kanadensiska Medicare-systemet är helt offentligt är det inte fallet. Läkarna får ingen lön av staten utan erhåller i stället en förhandlad avgift varje gång de tar emot en patient. Avgiften bestäms av läkarorganisationer och provinsregeringarna. Läkare får inte ta ut mer än denna avgift, om de inte vill bli uteslutna ur Medicare-systemet – vilket de flesta inte vill.
Dessutom finns privat försäkring som komplement till det statliga erbjudandet. Cirka 65 procent av kanadensarna har någon form av privat försäkring som hjälper till med kostnader som inte helt täcks av systemet, exempelvis receptbelagda läkemedel. Arbetsgivare erbjuder ofta denna kompletterande försäkring som en förmån till sina anställda. Andra typer av medicinska tjänster, inklusive optometri, drivs helt privat.
Den största fördelen med det kanadensiska sjukvårdssystemet är den breda täckningen för alla medborgare oavsett inkomst. Även om inte alla medicinska behov täcks helt av staten gör priskontrollerna på receptbelagda läkemedel att patienterna har råd med de behandlingar de behöver. Även om sjukvårdskostnaderna är höga i Kanada – över 10 procent av bruttonationalprodukten – är de lägre än i USA.
En stor nackdel med systemet är väntetiderna. Eftersom vissa tjänster är begränsade kan patienter behöva vänta avsevärt längre på planerade operationer, vård på akutmottagning eller vissa typer av diagnostiska tester. År 2004 var exempelvis den genomsnittliga väntetiden för en MRI-undersökning 22 månader. En undersökning från 2006 visade att 40 procent av kanadensarna som genomgick planerade operationer fick vänta upp till tre månader.
Andra nackdelar inkluderar brist på läkare och begränsningar för privat leverans av sjukvård.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online