Enligt American Academy of Family Physicians lider 67 procent av alla amerikaner av övervikt eller fetma. Fetma är kopplad till allvarliga hälsorisker som hjärt-kärlsjukdom, diabetes och artros, och kostar samhället 117 miljarder dollar per år. Många som står inför dessa risker väljer därför viktnedgångsoperationer, varav Roux-en-Y gastric bypass (RYGB) är den vanligaste. Även om operationerna ger goda resultat medför de risker – och en av de vanligaste komplikationerna är stomastenos.
Vid en RYGB-operation skapar kirurgen en liten magsäckspåse och en förbikopplad (malabsorptiv) del av tunntarmen. Andra ingrepp kan innebära enbart restriktiva åtgärder. Resultatet av RYGB blir dels att magsäcken rymmer betydligt mindre mat, dels att kroppen tar upp färre näringsämnen. Det avsedda och typiska resultatet är viktminskning.
Det är viktigt att förstå att RYGB är ett stort ingrepp med en dödlighetsrisk på cirka 1 procent och en risk för allvarliga komplikationer på omkring 10 procent. Stomastenos innebär i grunden att anslutningen mellan magsäckspåsen och tarmen har blivit för trång.
Stomastenos drabbar ungefär 9 till 20 procent av alla patienter som genomgår RYGB. De flesta patienter får symtom inom några månader efter operationen. Det främsta tecknet på tillståndet är ihållande kräkningar, även efter intag av enbart flytande föda.
Tillståndet räknas inte bland de allvarligaste möjliga biverkningarna av gastric bypass-operation. Det är en sen komplikation som är relativt lätt att diagnostisera och behandla, och i de flesta fall krävs ingen ytterligare operation.
Patienter som genomgår RYGB löper särskild risk för näringsbrister, och uppkommer stomastenos ökar riskerna betydligt. Patienter rekommenderas därför att följa en proteinrik kost samt ta multivitaminer med järn, B12 och kalcium.
För att undvika kräkningar bör patienten enligt American Family Physician:
För att diagnostisera stomastenos utför läkaren en gastroskopi, där ett smalt instrument med ljus förs in genom munnen till det aktuella området. Om läkaren inte kan föra in ett 9 millimeters endoskop genom stoman och inga sår eller ulcerationer syns i området, utförs ballongvidgning.
I genomsnitt krävs det 2,1 försök med ballongbehandling innan problemet är löst. Läkaren börjar med en 13 millimeters ballong och utökar sedan vid behov till 16 eller möjligen 18 millimeter för att vidga det förträngda området.
Behandling med endoskopisk ballongvidgning är vanligtvis framgångsrik – endast cirka 3 procent av patienterna återkommer med stomastenos på nytt. En liten risk för perforering finns dock vid ingreppet. Om endoskopisk behandling inte hjälper är kirurgi oftast nästa alternativ för patienten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online