Total höftplastik, alltså höftprotesoperation, introducerades i USA i början av 1970-talet och är idag ett av de vanligast utförda ortopediska ingreppen. Enligt University of Pennsylvania Orthopaedic Journal (UPOJ) uppnås utmärkt funktion hos 95 procent av de patienter som genomgår en total höftplastik, och komplikationerna är få.
Vid en total höftplastik ersätts höftledens så kallade kula och ledpanna med konstgjorda delar, proteser. Moderna höftproteser använder allt oftare keramiska kulor och keramiska insatser i ledskålen. Eftersom en höftplastik är en kostsam operation är det viktigt för den som överväger ingreppet att förstå både fördelarna och riskerna med det keramiska alternativet.
Keramik började användas i höftproteser för att undvika de problem som uppstod med metall och polyeten. Keramiska höftproteser har fördelen att de består av ett extremt hårt material som är slätare än metall och dessutom har andra friktionsminskande egenskaper. Detta gör att slitaget mellan ledytorna blir betydligt lägre jämfört med äldre materialkombinationer.
Äkta keramiska höftproteser, eller keram-på-keram-proteser, har både ledskål och kula tillverkade av aluminiumoxidkeramik. Denna kombination ger den lägsta mängden slitagepartiklar av alla materialkombinationer som används vid tillverkning av totala höftleder. Detta är mycket betydelsefullt, eftersom risken för att en höftprotes ska misslyckas enligt gällande teori direkt hänger samman med mängden slitagepartiklar som bildas inne i leden. Trots dessa fördelar finns det dock vissa problem med keram-på-keram-proteser som patienter bör känna till.
Extrema rörelser och viss träning kan orsaka impingement, det vill säga inklemning av höftleden, där den keramiska ledskålen utsätts för ett slag som försvagar materialet. Upprepad impingement kan i sin tur leda till att den keramiska skålen spricker eller går sönder. Risken kan minskas genom att kirurgen placerar ledskålen mer noggrant under operationen och genom att patienten är medveten om att extrema rörelser bör undvikas med denna typ av höftprotes.
När keramiska höftproteser först introducerades fanns det betydande farhågor om frakturer. Tack vare förbättringar inom tillverkningen har dock denna oro minskat kraftigt. I en artikel från 2009 i UPOJ rapporterade Marvin E. Steinberg, MD, att incidensen av fraktur ligger "i storleksordningen 1 per 60 000". I The Journal of Bone and Joint Surgery (American) anger Christine Heisel, MD, med kollegor incidensen av fraktur på den keramiska kulan till 4 per 100 000. Den vanligare frakturen i den keramiska insatsen i ledskålen kan orsakas av upprepad impingement och diagnostiseras tyvärr ofta för sent.
Även om fraktur på den keramiska kulan är sällsynt kan konsekvenserna bli allvarliga. När kulan går sönder sprids mikroskopiska fragment i mjukvävnaderna runt höften. Blandningen av fragment, mjukvävnader och eventuella polyetenpartiklar kan bilda en slipande pasta. Om denna pasta och de skadade mjukvävnaderna inte tas bort ordentligt i samband med revisionskirurgin finns det stor risk att den nya höftprotesen också misslyckas.
Slitaget är minimalt med keramiska höftproteser, men keramikens kemiska egenskaper kan över tid skapa problem på lång sikt. Eftersom användningen av keramik vid total höftplastik är relativt ny återstår det att se hur resultatet ser ut efter flera decennier. Tillsammans med den lilla men befintliga risken för fraktur på den keramiska kulan är metodens relativt korta historia en av de viktigaste faktorerna att väga in när man beslutar om en keramisk höftprotes är rätt val.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online