Hjärnkirurgi har en lång historia som sträcker sig längre tillbaka än de äldsta skriftliga källorna. Genom århundradena har läkare i många olika kulturer försökt behandla sjukdomar och skador i hjärnan med kirurgiska metoder. Dessa tidiga försök hade oftast hög dödlighet, och läkare undvek därför kirurgi utom i de allra svåraste fallen. Det var först de medicinska framstegen under 1800-talet som lade grunden för den moderna neurokirurgin.
Arkeologer har funnit bevis för att människor under neolitikum i Europa, Asien, Afrika och Amerika praktiserade trepanering – att borra hål i skallen med ett verktyg som kallas trepan. Slutsatsen bygger på förekomsten av tillläkta sår i skallar som hittats på uråldriga gravplatser. Eftersom skriftliga källor saknas vet forskarna inte exakt varför trepanering utfördes, men en vanlig teori är att sjukdomar som epilepsi eller psykisk ohälsa tillskrevs onda andar, vilka man trodde kunde frigöras genom att borra hål i skallen.
De antika grekerna spekulerade över hjärnans struktur och redogjorde för försök till hjärnkirurgi. Hippokrates (470 f.Kr.–360 f.Kr.) beskrev exempelvis hjärnskador som han ansåg gick att behandla med en trepan. På samma sätt skrev Galenos (131 e.Kr.–201 e.Kr.), en läkare som behandlade gladiatorer i Pergamon, om sina kirurgiska försök att avlägsna skallfragment som fastnat i hjärnan efter fysiskt trauma.
Läkare som vågade sig på hjärnkirurgi under den europeiska medeltiden förlitade sig på antikens grekers metoder, såsom de beskrevs i arabiska källor. Precis som under antiken begränsades ingreppen till behandling av traumatiska hjärnskador, och patienterna dog ofta i infektioner efter operationen.
I slutet av 1800-talet ledde utvecklingen av antiseptiska metoder och narkos till den moderna kirurgins genombrott. Inom hjärnforskningen identifierade den engelske läkaren John Hughlings Jackson under 1870-talet var i hjärnbarken olika funktioner var lokaliserade, genom observationer av epilepsipatienter. Djurförsök bekräftade hans forskning, vilket banade väg för den första moderna hjärnoperationen 1884, när Rickman Godlee avlägsnade en hjärntumör. Kirurger som William Macewen i Glasgow, Victor Horsley i London och Ernst von Bergmann i Tyskland följde snart efter och utförde hjärnoperationer under 1880-talet. Under denna period använde neurologerna sin kunskap om hjärnans lokaliserade funktioner för att visa kirurgen till rätt område vid operationen.
Efter de tidiga operationerna på 1880-talet gjorde medicinen snabba framsteg inom neurokirurgin. Den amerikanske läkaren Harvey Cushing utvecklade mikrokirurgi för att behandla aneurysm och var pionjär när det gällde att använda röntgen för att vägleda kirurgen vid sekelskiftet till 1900-talet. Under första hälften av 1900-talet grundade neurologer och neurokirurger tidskrifter och yrkesföreningar inom området. När neurokirurgin etablerades som eget medicinskt specialitet växte även subspecialiseringar fram, bland annat pediatrisk, spinal och vaskulär neurokirurgi.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online