Sedan den första användningen 1987 har autolog kondrocytimplantation (ACI) för broskreparation fångat mediernas uppmärksamhet och fått en given plats i kirurgens verktygslåda. Vid detta ingrepp tas brosceller, så kallade kondrocyter, från patientens eget brosk, förökas i laboratorium och transplanteras sedan till det skadade området.
Brosket skyddar benens ändar från att gnugga mot varandra, men det kan skadas av ledtrauma eller inflammatoriska sjukdomar som artros. Kondrocyterna är glest utspridda i brosksvävnaden och ligger ofta långt från näringsrika blodkärl. Därför läker brosk, till skillnad från ben eller hud, mycket långsamt, och utan kirurgiskt ingripande kan bestående skador uppstå. ACI fungerar genom att öka antalet kondrocyter som finns tillgängliga för att bilda nytt brosk på skadestället.
ACI kräver två separata kirurgiska ingrepp. Under den första operationen tas en liten broskpropp med kondrocyter från en donatorplats, vanligtvis överkanten av knäleden. Cellerna extraheras därefter och odlas i ett speciellt näringsmedium. Efter cirka två veckor utförs den andra operationen. Det skadade brosset avlägsnas då noggrant, vilket lämnar ett hål i det omgivande friska brosset. En liten bit periost – den tunna hinnan som täcker alla långa ben – tas ut och används för att täcka hålet. Därefter sprutas de odlade kondrocyterna in i hålet och operationsområdet stängs.
Enligt en nyligen publicerad översikt har ACI hittills använts på över 15 000 patienter. Ursprungligen utfördes ingreppet på patienter med skadat knäbrosk, men numera används det även vid skador på fotledsleden. Eftersom metoden kräver friskt brosk runt skadan är ACI för närvarande inte indicerat för patienter med mycket stora defekter eller systemiska brosskador, såsom de som ses vid svår artros. Samtidigt kan relativt små skador istället repareras direkt med autologa broskproppar, utan att kondrocyterna behöver isoleras och odlas eller att en andra operation krävs. ACI är därför indicerat för en relativt avgränsad patientgrupp, och bäst resultat uppnås hos patienter med skadeorsakade defekter mellan cirka 3 och 10 mm i diameter.
Talrika studier har visat att ACI är effektivt. I en jämförande studie där hälften av patienterna fick ACI och hälften fick mosaikplastik – en teknik där flera broskproppar tas ut och transplanteras direkt till skadestället – hade ACI-patienterna signifikant bättre utfall. I den patientpopulation där metoden använts har en framgångsfrekvens på cirka 80–90 procent rapporterats, definierat som minskad smärta och ökad funktion. En studie från 2002 med 61 patienter visade dessutom att brosset i lyckade fall kan förbli stabilt i minst tio år. Vid artruskopisk undersökning av reparerade leder hade brosset i defekten samma utseende och konsistens som det ursprungliga brosset.
ACI har en hög framgångsfrekvens hos patienter med väl avgränsade brosskador. Hos dessa patienter är det regenererade brosset slitstarkt och strukturellt snarlikt det ursprungliga brosset. De största nackdelarna med metoden är behovet av två kirurgiska ingrepp, den tekniskt krävande operationstekniken och de höga kostnaderna. En ytterligare begränsning är den relativt smala patientgrupp för vilken tekniken kan användas.
Nya varianter av tekniken har utvecklats där kondrocyterna förs in i leden i en geléliknande stödstruktur, så kallad scaffold. Syftet är att uppnå en jämnare fördelning av cellerna, utöka användningsområdena för ACI och eliminera behovet av en periostlapp. Uppföljningsstudier visar att metoden är lika säker och effektiv som fri implantation av kondrocyter, men det finns hittills inga data som tyder på att stödstrukturen faktiskt förbättrar de kliniska resultaten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online