ORIF är en förkortning av open reduction internal fixation – på svenska öppen reposition med intern fixering – en kirurgisk metod som används för att ställa in och stabilisera brutna ben. Med öppen reposition menas att kirurgen öppnar vävnaderna kring benet för att direkt kunna se och rikta in brottet. Intern fixering innebär att benbitarna hålls samman med permanent metallhårdvara – skruvar, plattor och/eller spikar – som placeras inuti kroppen i stället för utanpå.
En ORIF-knäoperation används vid frakturer på lårbenet eller skenbenet nära eller i knäleden, samt vid brott på knäskålen (patellan).
Både lårbenet (femur) och skenbenet (tibia) kan brytas nära knät, och sådana frakturer behandlas ofta med ORIF. När benen bryts strax ovanför och strax nedanför knäleden talar läkare om ett så kallat "flytande knä" (floating knee). Detta allvarliga brott är vanligast hos män i åldern 20–30 år, och de vanligaste orsakerna är bilolyckor, skottskador och fall från höjd. Frakturerna kan även åtföljas av skador på blodkärl, ligament och omgivande mjukdelar.
Bilder på frakturen avgör om ORIF är rätt metod och vilken typ av hårdvara som bör väljas. Röntgenbilder av både brottet och knäleden, tagna uppifrån och från sidan, ger läkaren bästa möjliga underlag. Magnetkameraundersökning (MRI) hjälper till att identifiera ligamentskador, medan datortomografi (CT) visar brottbitarnas tredimensionella läge. Patientens egna beskrivningar av smärta, nedsatt rörlighet eller missformning av benet kompletterar den kliniska bilden.
Frakturens exakta karaktär bestämmer var snitten läggs och vilken hårdvara som används. Målet med den kirurgiska tekniken är att återställa ledlinjen och benets rörelseförmåga. Kirurgen gör ett snitt, försiktigt flyttar undan mjukdelarna och applicerar hårdvaran efter behov. Ofta väljs skruvar för att hålla ihop brottet. Ihåliga (kanylerade) skruvar möjliggör dränage och/eller införing av trådar. Stabilitet kan också uppnås med en platta som spänner över brottlinjen och fästs med skruvar.
Möjligheten till ett gott till mycket gott resultat beror på frakturens komplexitet och läge. Om själva knäleden är involverad, om omgivande mjukdelar är skadade eller om det gått lång tid mellan skadan och fixationen försämras ofta prognosen, och alternativa metoder kan då vara att föredra. Hos barn kan benlängden påverkas om brottet och operationen berör tillväxtzonen (fysen), den del av benet som förlängs under barndomens tillväxt.
Även frakturer på knäskålen (patellan) kan behandlas med ORIF. Samma princip gäller som ovan: genom öppen kirurgi placeras metallhårdvara som fixerar brottet. Eftersom patellan är en liten benstruktur använder kirurgerna små kanylerade skruvar och trådar för att hålla ihop de brutna bitarna.
Som vid alla operationer finns risker med ORIF: infektion, komplikationer kopplade till anestesi samt postoperativ smärta under återhämtningen. Ibland krävs en uppföljande operation, exempelvis för att förbättra en bentransplantation eller korrigera oönskade resultat som felställning i leden eller reaktioner mot hårdvaran.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online