Cellerna är livets minsta byggstenar. Den mänskliga kroppen består av mellan 50 och 75 biljoner celler, varav vissa är mer avgörande för överlevnaden än andra. Vid en celltransplantation donerar en person sina friska celler för att ersätta väsentliga, skadade celler hos mottagaren. För att transplantationen ska lyckas används ofta olika läkemedel, varav några kan ge allvarliga biverkningar. Därför utförs celltransplantationer normalt sett endast när patienten lider av en livshotande sjukdom.
Läkare kan rekommendera att personer med allvarliga blodsjukdomar, vissa cancerformer eller immunbristsjukdomar får sina felaktiga eller onormala stamceller ersatta med friska stamceller från en givare. En transplantation av blod- och benmärgsstamceller gör det möjligt för mottagaren att fungerande stamceller som kan utvecklas till röda blodkroppar, vilka transporterar syre, vita blodkroppar, som bekämpar infektioner, samt blodplättar, som hjälper blodet att levra sig.
För att kunna ta emot de nya stamcellerna måste patienten först genomgå kemoterapi som dödar de felfungerande stamcellerna i benmärgen. Behandlingen undertrycker samtidigt immunförsvaret, så att kroppen inte stöter bort de inkommande cellerna. Vanliga biverkningar av kemoterapi är håravfall, hudutslag, leverskador, illamående, diarré, kräkningar och trötthet. Det försvagade immunförsvaret gör dessutom att risken för infektioner ökar.
I vissa fall kan de främmande stamcellerna börja angripa patientens egen kropp – ett tillstånd som kallas transplantat-mot-värd-sjuka (graft-versus-host disease). Återhämtningen efter en stamcellstransplantation kan dessutom ta allt från sex månader upp till ett helt år. Av dessa skäl används stamcellstransplantationer bara vid de mest allvarliga sjukdomstillstånden.
Brittiska forskare har använt celltransplantationer för att framgångsrikt behandla möss med ögonskador som liknar dem som ses vid ögonsjukdomar hos människor. I metoden tas retinala celler från en nyfödd mus öga och transplanteras in i näthinnan hos en blind mus. Där ansluter cellerna till de befintliga ögongcellerna och återställer en del av synförmågan.
Forskarna undersöker nu om det är möjligt att genetiskt modifiera mogna stamceller från vuxna individer, så att de kan bete sig som de omogna näthinneceller som visat sig verksamma hos möss. Utvecklingen kan i förlängningen öppna dörren för nya behandlingar av synskador och degenerativa ögonsjukdomar hos människor.
I bukspottkörteln finns grupper av celler som kallas Langerhanska öar. Dessa innehåller betaceller, som producerar det insulin kroppen behöver för att hålla blodsockernivån i balans. Hos personer med typ 1-diabetes fungerar dessa celler inte, vilket innebär att insulin måste tillföras utifrån, exempelvis via injektioner.
Ett annat alternativ i vissa fall är transplantation av ö-celler, där skadade celler ersätts med ö-celler från en givares bukspottkörtel. Behandlingen är dock fortfarande relativt ny och kan ännu inte garantera insulinoberoende för patienten. Dessutom kan de immundämpande läkemedel som krävs för att hindra kroppen från att stöta bort de transplanterade cellerna ge allvarliga biverkningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online