Potentiellt livsfarlig biofilm på kirurgiska instrument orsakar varje år två miljoner infektioner, 90 000 dödsfall och 4,5 miljarder dollar i ökade sjukvårdskostnader, enligt amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC. Sjukvården världen över kämpar för att förebygga och kontrollera dessa infektiösa bakterier, som är extremt resistenta mot både desinfektionsmedel och antibiotika. Mikroorganismerna fäster vid fuktig levande vävnad eller implanterade medicintekniska produkter och bildar ett biologiskt filmskikt som är svårt att eliminera.
Snabbt växande biofilmpatogener etablerar sig på kontaktlinser, centrala venkatetrar, endotrakealtuber, mekaniska hjärtklaffar samt dialys- och urinkatetrar, där de bildar kolonier som är mycket svåra att utrota. Enligt Journal of Microbiology och American Dental Association koloniserar bakterier som Staphylococcus epidermidis, S. aureus, Candida albicans, Pseudomonas aeruginosa, Klebsiella pneumoniae och Enterococcus faecalis katetrar, medan S. epidermidis, S. aureus, streptokocker, difteroider, enterokocker och Candida arter etablerar sig på centrala venkatetrar – och till och med på tandprotetiskt material.
Vatten- och näringsinnehållet i värdvävnaden eller på ytan avgör vilken typ av bakterier som etablerar sig, hur snabbt de fäster och vilka egenskaper biofilmen får. Den fastsittande filmstrukturen, som bara är några mikrometer stor, fungerar som en grogrund för andra bakterieformer och kan sprida sig beroende på temperatur samt tillgången på plasma eller protein. Detta framgår av CDC:s rapport "Biofilms and Device-Associated Infections".
Patienter med försvagat immunförsvar är särskilt sårbara för biofilminfektioner. Dessa infektioner kräver omedelbar intravenös behandling med antibiotikan vankomycin. Katetrar belagda med cefalosporin ger färre infektioner än de som behandlats med klorhexidin och silver-sulfadiazin. Lokalt applicerade antibiotika kan dessutom förhindra att hudburna patogener vandrar vidare och fäster vid medicintekniska produkter. Ytterligare behandlingsalternativ finns beskrivna i CDC:s rapport "Biofilms and Device-Associated Infections".
Enligt CDC:s rapport kan endokardit – en allvarlig inflammation i hjärtats inre lager – uppstå till följd av en streptokockinfektion från tandbehandling eller annat invasivt ingrepp. Vävnad som skadas vid implantation av mekaniska hjärtklaffar ökar mängden cirkulerande blodplättar, vilket fungerar som näring för biofilmen. Biofilm bestående av Staphylococcus epidermidis på mekaniska hjärtklaffar och omgivande hjärtvävnad är den vanligaste orsaken till protetisk klaffendokardit.
Även pseudomonasbakterier utvecklar resistens mot desinfektionsmedel, och germicider lyckas ofta inte tränga in i den sega biofilmen. För att lösa detta problem har så kallade cerageniner utvecklats – molekyler som efterliknar kroppens naturliga antibakteriella ämnen – för att befria kirurgiska instrument från biofilm. Brigham Young University har dokumenterat den bredspektrumverkande substansen CSA-13, som är effektiv mot Escherichia coli, Pseudomonas aeruginosa, Salmonella choleraesuis och meticillinresistent Staphylococcus aureus (MRSA). I publikationen "New Disinfection and Sterilization Methods" redogör CDC dessutom för cirka 24 olika medel som vårdpersonal kan använda för rengöring och sterilisering.
För att minska risken för biofilmbildning bör vårdpersonal följa strikta rutiner: noggrann maskinell rengöring av instrument direkt efter användning, korrekt torkning eftersom fukt främjar biofilmstillväxt, regelbundna kontroller av steriliseringsutrustning samt snabb utbyte av långvariga katetrar när det är kliniskt möjligt. Kombinationen av god hygienpraxis, moderna beläggningar på medicintekniska produkter och uppdaterade steriliseringsmetoder utgör grunden för att skydda patienter från dessa svårbekämpade infektioner.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online