Det finns idag många olika typer av höftoperationer, men ingreppen utförs i grunden av två huvudsakliga skäl: fraktur eller artros. Vilken operationsmetod som väljs beror till stor del på vilket problem som ska behandlas samt på det förväntade resultatet.
Vid höftfraktur avgör själva frakturtypen vilken operation som utförs, eftersom blodförsörjningen till lårbenshuvudet spelar en avgörande roll. De två vanligaste frakturtyperna är halsfraktur (collumfraktur), som drabbar övergången mellan lårbenshuvudet och lårbenshalset, och intertrokantär fraktur, som sitter längre ned på lårbenet.
Begreppet "höftpinning" är egentligen något missvisande, eftersom man idag sällan använder pinnar i bokstavlig mening för att behandla höftfrakturer. Osteosyntesmaterialet har utvecklats kraftigt genom åren och är numera mycket specialiserat.
Den traditionella metoden innebär att en grov, gängad skruv förs in i lårbenshuvudet och fästs mot en metallplatta ("sidoplatta") som ligger mot lårbensskaftet. Delarna låses ihop, och plattan förankras i lårbenet med flera mindre gängade skruvar. Kombinationen håller frakturen på plats och låter höften röra sig som en enda enhet i stället för två separata delar – något som annars ger kraftig smärta och försenad läkning.
"In situ" betyder bokstavligen "på plats" eller "i sitt naturliga läge". Metoden används vid halsfrakturer, alltså frakturer precis där lårbenshuvudet övergår i lårbenshalset. Vid operationen förs cirka tre ihåliga, så kallade kanulerade, skruvar in i lårbenshuvudet, vilket immobiliserar frakturen och främjar en korrekt läkning.
Ett viktigt problem med denna metod är att blodkärlen till lårbenshuvudet passerar just övergången mellan huvud och hals. Frakturen måste därför vara icke dislokerad, det vill säga ligga nästan i anatomiskt normalt läge, för att minska risken för skadad blodförsörjning och i förlängningen död av lårbenshuvudet (nekros).
En nyare, styvare och stabilare fixationsmetod blir allt vanligare vid behandling av intertrokantära höftfrakturer: intramedullär nagling.
Också här används en grov skruv eller ett "blad" som förs in i lårbenshuvudet, men denna gång är den kopplad till en lång metallstav – en nagel – som förs in i och ned genom lårbenets märgkanal. Skruven och nageln låses ihop, och nagelns andra ände förankras i lårbenet med en låsskruv. Resultatet blir en extremt stabil konstruktion som möjliggör tidig mobilisering av patienten, minskar blodförlusten tack vare ett mindre invasivt ingrepp och lindrar smärtan genom att frakturen stabiliseras.
Som namnet antyder ersätter detta ingrepp bara "hälften" av höftleden. Metoden används vanligtvis vid höftfrakturer där lårbenshuvudet inte kan räddas på grund av oreparerbar skada på blodförsörjningen, men där höftskålen (acetabulum) fortfarande är i gott skick och inte behöver ersättas med en protes.
Det frakturerade lårbenshuvudet avlägsnas och mäts upp för val av rätt storlek på huvudprotesen. Märgkanalen i lårbenet öppnas och fräses upp så att den rymmer ett protesskaft. Delarna fästas antingen med bencement eller pressas fast ("press-fit") för att stimulera beninväxt i protesen. Kombinationen är mycket stabil och gör att även äldre patienter kan mobiliseras tidigt, vilket minskar risken för andra medicinska komplikationer som exempelvis lunginflammation och blodproppar.
Hos vissa patienter, ofta personer med svåra fysiska och kognitiva funktionsnedsättningar som cerebral pares, kan höftfrakturer uppstå till följd av spastiska rörelser i benen eller till och med vid flyttning och positionering i sängen. Den typiska kandidaten för en Girdlestone-operation är en person som inte går alls och inte heller förväntas kunna göra det i framtiden. Ingreppet utförs för att lindra smärta och underlätta omvårdnaden.
Vid operationen avlägsnas det frakturerade lårbenshuvudet helt, samt den del av lårbenets proximala (höftnära) ände som är skadad. Benänden täcks med muskulatur som fungerar som dämpning mellan lårbenet och höftskålen. Resultatet blir en sorts "mjuk" eller "falsk" led som inte tål belastning, men som effektivt tar bort smärtan från frakturen.
Medan frakturerna ovan kräver olika former av fixering eller partiell protesersättning är artros den vanligaste orsaken till planerad (elektiv) höftkirurgi. När värk, stelhet och nedsatt funktion inte längre kan hanteras med träning, smärtlindring eller gånghjälpmedel är en total höftprotes ofta nästa steg.
Vid en total höftprotesoperation ersätts både lårbenshuvudet och höftskålen med protesdelar. Skåldelen (cupen) monteras i bäckenet, och ett protesskaft med konstgjort huvud placeras i lårbenet. Både cementerade och cementfria tekniker används beroende på patientens ålder och benkvalitet. Målet är att ge patienten en smärtfri, stabil och rörlig höft, och de flesta patienter uppnår en betydligt bättre livskvalitet efter operationen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online