Rotatorcuff-kirurgi avser ett ingrepp som utförs för att reparera en grupp av skadade senor som ansvarar för axelledens huvudsakliga funktioner och rörelser.
Rotatorcuffen består i grunden av en grupp senor som tillsammans bildar ett hölje runt och fäster vid överarmens övre del (humerus). När dessa senor är betydligt skadade eller helt lossnade från benet kan de inte läka av sig själva – därför krävs ofta kirurgisk reparation.
Reparationen av rotatorcuffen kan utföras antingen som ett öppet ingrepp, artroskopiskt (titthålskirurgi) eller som en kombination av båda metoderna.
Idag utförs i princip två typer av rotatorcuff-kirurgi: den "öppna" reparationen och den "artroskopiska" reparationen. Det finns dock även en variant som kombinerar båda teknikerna, där axeln först undersöks och städas upp artroskopiskt, följt av en så kallad "mini-öppen" reparation.
Vid det öppna ingreppet används ingen artroskopi. Istället görs ett snitt över axelns främre/sidoparti och delar av deltoidmuskeln separeras för att exponera senrevan. När revan syns fästs de skadade kanterna på rotatorcuffen tillbaka mot överarmsbenet med hjälp av suturer, ankare eller en kombination av båda.
Muskeln repareras och snittet stängs. Armen placeras vanligtvis i en axelimmobilisator i flera veckor för att säkerställa korrekt läkning. Aktiviteten återupptas sedan mycket gradvis och strukturerat med hjälp av specifika sjukgymnastprogram.
Denna typ av kirurgi innebär att rotatorcuffen repareras uteslutande genom små stickhål ("portaler") som används för den artroskopiska delen av ingreppet, under direkt visuell kontroll via artroskopet.
Här finns inga egentliga snitt – endast portaler. Specialutformade instrument och tekniker används för att förbereda benet, sätta in benankare, föra igenom suturer, knyta knutar och reparera cuffen – allt genom denna minimalinvasiva teknik.
Fördelarna inkluderar minskad postoperativ smärta tack vare avsaknad av stora snitt och muskeldissektion, samt kortare vårdtid (ingreppet utförs oftast som dagkirurgi).
Denna teknik innebär att en axelartroskopi först utförs för undersökning samt grundlig upprensning; benslipning, borttagning av slemsäcken (bursa) och annan vävnadsbearbetning.
När den artroskopiska delen av operationen är klar görs ett något mindre snitt över axelns främre/sidoparti, och senrevan exponeras för reparation.
Själva reparationen är i princip identisk oavsett metod och görs med suturankare – även här skiljer sig inte tekniken.
Fördelen med en sådan "hybrid"-metod är att kirurgen kan arbeta i utrymmen som normalt inte är åtkomliga vid ett rent öppet ingrepp, samtidigt som hen behåller den taktila fördelen med att reparera cuffen öppet.
Rotatorcuff-vävnaden måste fästas tillräckligt stadigt mot överarmsbenet för att främja en korrekt och stark läkning. Sker detta inte på rätt sätt kommer vävnaden inte att läka fast i benet, och ingreppet misslyckas.
Det vanligaste sättet att återfästa rotatorcuffen mot benet är med hjälp av så kallade "suturankare". Dessa implanterbara anordningar är små, korkskruvsformade metallspetsar som bokstavligen skruvas in i benet. Suturer av olika material fästs i ankarna genom små öglor, vilket gör att tråden kan glida under knutningen. Ankarna finns även i bioabsorberbara material.
Efter en rotatorcuff-reparation placeras armen vanligtvis i en axelimmobilisator som håller arm och axel i en bestämd position med minskad spänning på reparationen. De flesta axelrörelser begränsas i flera veckor, varefter försiktiga styrkeprogram påbörjas. För mycket aktiv rörelse för tidigt kan leda till att suturer och ankare släpper, vilket resulterar i ett misslyckat ingrepp och i värsta fall behov av en ny reparation.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online