Tibetansk medicin blir alltmer populär i västvärlden som ett alternativ vid en rad olika besvär. Många söker alternativa vägar att hantera vanliga problem, exempelvis rastlösa ben-syndromet (Restless Legs Syndrome). Den tibetanska medicinen använder en skonsam och helhetsinriktad ansats, där målet är att uppnå balans mellan kropp och sinne som metod för att behandla symtom.
Tibetansk medicin bygger på den indiska traditionen ayurvedisk medicin, men har under de senaste århundradena utvecklats i egen riktning och blivit oupplösligt sammanflätad med Tibets buddhistiska spiritualitet.
Från ayurvedisk medicin lånar den idén om tre naturliga kroppsprinciper – vind, galla och slems – samt behovet av att hålla dessa tre faktorer i balans för att uppnå hälsa. När buddhismen blev det tibetanska folkets huvudreligion kom medicinen dessutom att koppla fysiskt välbefinnande till mentalt och andligt välbefinnande. Idag ingår buddhistiska idéer och ibland även praktiska övningar i själva behandlingen.
En patient diagnostiseras utifrån en process i tre steg: intervju, pulsdiagnostik och urinanalys. Intervjun används för att kartlägga patientens personliga och medicinska bakgrund. Kroppens tolv pulser läses av från sex positioner på vardera handleden, och variationer i pulsernas bredd, djup, styrka, tempo och kvalitet hjälper läkaren att identifiera sjukdomen, lokalisera den och förstå hur den påverkar kroppen. Urinen undersöks med avseende på färg, bubblor och eventuella avlagringar.
Utifrån denna information bedömer läkaren var i kroppen obalansen sitter och anpassar därefter patientens kost och livsstil. Förändringarna kan vara beteendemässiga – exempelvis att börja meditera, motionera mer regelbundet, söka stöd eller ändra sina sömnvanor. De kan också vara kostrelaterade, där patienten får ett nytt kostregemente och minskar överkonsumtion av livsmedel som kan rubba kroppens balans.
Fungerar inte dessa första åtgärder kan tibetanska läkare ordinera skonsamma, naturliga preparat – allt från pulver och piller till siraper. Kombinationerna är ofta unika för patientens specifika tillstånd och justeras allteftersom besvären förbättras eller förvärras.
Som sista steg, vanligtvis reserverat för de mest svårbehandlade fallen, kommer de fysiska terapierna. De kan omfatta akupunktur, massage och inhalationsterapi. Även här är det läkaren som avgör vilken behandling som passar patientens tillstånd bäst.
Rastlösa ben-syndromet innebär ett tvångsmässigt, svårkontrollerbart rörelsebehov i benen, framför allt på natten. Tillståndet kännetecknas av ett oemotståndligt begär att röra på extremiteterna, obehagskänslor i armar och ben, allmän motorisk rastlöshet samt en tydlig försämring av symtomen i samband med vila och avslappning. Detta gör att sömnen ofta störts, vilket i sin tur påverkar livskvaliteten i stort.
Inom tibetansk medicin inleds behandlingen av rastlösa ben-syndromet alltid med en förändring av patientens kost och levnadsvanor. Tanken är att återställa den inre balansen innan mer aktiva åtgärder sätts in.
Om detta visar sig otillräckligt kan olika läkemedel prövas, bland annat nervlugnande medel och stärkande tonics, rasayanas (föryngrande preparat) samt kylande formuleringar.
Akupunktur, ibland kallad guldnålsbehandling, är ytterligare en möjlighet vid rastlösa ben, eftersom den sägs återställa energiflödet genom kroppen. Denna behandling används dock endast om kostförändringar och örtläkemedel inte gett önskad effekt.
Kom ihåg att rastlösa ben-syndromet ibland kan ha underliggande orsaker, såsom järnbrist eller njursjukdom. Kontakta därför alltid din ordinarie vårdgivare innan du påbörjar alternativ behandling, så att du får en korrekt diagnos och trygg, individanpassad vård.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online