Under medeltiden fanns det inga kända eller beprövade botemedel mot digerdöden, även kallad svarta döden. Trots att människor desperat prövade en mängd olika behandlingar och huskurer lyckades ingen av dem bota sjukdomen på ett effektivt sätt.
Folk vände sig till allt från böner och helgonrelikier till blodiglingar, örtdrycker och starkt doftande örter som man bar i så kallade doftkulor för att skydda sig mot den onda luften. Läkare använde också ovanliga metoder, som att smörja buboner med smör eller låta patienter andas in ångor. Inget av detta hade någon dokumenterad effekt mot själva bakterien.
Den enda åtgärd som delvis visade sig fungera var karantän och isolering. Städer som Venedig och Dubrovnik införde tidiga former av karantän, där resenärer och varor måste vänta i upp till 40 dagar innan de släpptes in. Detta bromsade spridningen i viss mån, men det räddade sällan de som redan insjuknat.
Den extremt höga dödligheten berodde till stor del på att medeltidens människor inte förstod vad som orsakade pesten – bakterien Yersinia pestis upptäcktes först flera hundra år senare. Utan kunskap om smittspridning via loppor och råttor, samt utan antibiotika eller effektiv vård, blev följden katastrofal.
Digerdödens förödande inverkan på Europa under 1300-talet berodde alltså på kombinationen av total brist på medicinsk förståelse och oförmåga att stoppa smittan. Det dröjde ända fram till modern tid innan effektiva behandlingar, som antibiotika, blev tillgängliga.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online