
Surfaktant är ett komplext ämne bestående av lipider och proteiner som belägger lungornas inre ytor. Dess viktigaste funktion är att sänka ytspänningen vid gränssnittet mellan luft och vätska, vilket gör att alveolerna – lungornas små luftrumsblåsor – kan hållas öppna under in- och utandning.
Den huvudsakliga surfaktanten som ansvarar för denna effekt är dipalmitoylfosfatidylkolin (DPPC). Denna fosfolipid utgör den centrala byggstenen i surfaktantsystemet och är den som i störst utsträckning bidrar till att minska ytspänningen i alveolerna.
Tack vare surfaktantens förmåga att sänka ytspänningen krävs mindre tryck för att expandera alveolerna vid varje andetag. Detta förhindrar att luftränen kollapsar vid utandning och gör andningen betydligt mer energiefektiv.
Utan tillräckliga mängder fungerande surfaktant blir alveolerna stela och benägna att falla ihop. Ett välkänt exempel är neonatalt andnödssyndrom (RDS) hos för tidigt födda barn, vars lungor ännu inte hunnit producera tillräckligt med surfaktant. I sådana fall kan behandling med syntetiskt eller naturligt surfaktant vara livräddande.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online