Varje andetag vi tar styrs av enkla men effektiva fysikaliska principer. Genom att ändra volymen i brösthålan skapar kroppen tryckskillnader som driver luften in i och ut ur lungorna. Nedan förklaras hur processerna inspiration (inandning) och expiration (utandning) fungerar steg för steg.
Diafragman, den kupolformade muskeln som ligger längst ned i brösthålan, drar ihop sig och rör sig nedåt mot bukhålan.
När mellangärdet sänks dras revbenen samtidigt uppåt och utåt med hjälp av mellanrevbensmusklerna. Detta gör att brösthålans volym ökar betydligt.
I takt med att brösthålan utvidgas minskar trycket inne i lungorna. Det uppstår en negativ tryckgradient – trycket blir lägre i lungorna än i den omgivande atmosfären.
Eftersom luft alltid rör sig från högre till lägre tryck, strömmar den omgivande luften in genom näsan eller munnen, ner genom luftstrupen och vidare ut i lungorna tills trycket är utjämnat.
Diafragman avslappnas och rör sig åter uppåt mot sitt ursprungliga, kupolformade läge.
Lungornas och bröstkorgsväggens naturliga elastiska återfjädring gör att de dras ihop till sin ursprungliga form. Därmed minskar brösthålans volym.
När volymen krymper komprimeras luften i lungorna, vilket gör att det intrapulmonala trycket stiger över det atmosfäriska trycket.
Den övertrycksbelastade luften tvingas nu ut ur lungorna via luftstrupen och ut genom näsan eller munnen – och ett andetag är slutfört.
Andningen bygger alltså på ett elegant samspel mellan muskelarbete och tryckskillnader. Vid inandning utvidgas brösthålan så att trycket sjunker och luft suges in; vid utandning fjädrar vävnaderna tillbaka, trycket stiger och luften pressas ut. Samma princip upprepas tusentals gånger varje dag, oftast helt utan att vi tänker på det.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online