
Vid ett klassiskt dialysexperiment placeras en lösning inuti en semipermeabel dialyspåse, som sedan sänks ner i en behållare med vatten. Efter en tids diffusion kan flera ämnen påvisas i vattnet utanför påsen:
Dialyspåsens membran fungerar som ett halvgenomsläppligt filter. Det låter små molekylers och joner passera fritt genom diffusion, medan större molekyler – exempelvis proteiner och stärkelse – inte kan ta sig igenom. Det är därför natriumklorid, glukos och urea återfinns i vattnet utanför påsen, medan större ämnen stannar kvar på insidan.
Denna princip är densamma som används inom medicinen vid hemodialys, där patienternas blod renas från avfallssubstanser som urea när njurarna inte längre fungerar tillfredsställande.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online