Oral kelateringsterapi är en behandling som används för att rensa kroppen från gifter. Patienter sväljer ett kelaterande ämne som binder till gifterna, vilket gör att de med tiden utsöndras ur kroppen. Oral kelatering är en relativt ny behandlingsform, och forskningsunderlaget om dess effektivitet är begränsat. Precis som vid den mer välkända intravenösa kelateringen finns det biverkningar kopplade till denna terapi.
Kelateringsterapi används för att behandla förgiftning av tungmetaller, hyperkalcemi (ansamling av kalcium i kroppen), digitalisförgiftning samt kärlproblem i samband med hjärtsjukdom. Det finns två typer av kelatering: intravenös och oral. Oral kelatering innebär vanligtvis att man intar en vätska eller tabletter som innehåller ett kelaterande ämne. Denna kemikalie binder till gifter i kroppen, och den resulterande föreningen utsöndras sedan ur kroppen. Etylendiamintetraättiksyra (EDTA) är ett av de vanligaste kelaterande ämnena.
Kelateringsterapi bygger på en kemisk lösning, såsom EDTA, som binder till skadliga ämnen i kroppen för att kunna avlägsna dem från blodet. Metoden har använts sedan 1940-talet för att behandla förgiftning av tungmetaller som kvicksilver, bly och kadmium. Forskning under 1960-talet pekade även på möjligheten att använda kelatering för att behandla förträngda artärer.
Ungefär 100 000 personer per år får EDTA-kelatering mot ateroskleros, det medicinska namnet för åderförkalkning, samt andra kärlsjukdomar. Denna användning av EDTA-kelatering har dock inte godkänts av FDA, den amerikanska läkemedels- och livsmedelsmyndigheten, och kliniska studier har inte kunnat bevisa dess effektivitet. Den amerikanska myndigheten National Center for Complementary and Alternative Medicine genomförde en femårig studie värd 30 miljoner dollar för att undersöka om kelatering kan vara en effektiv behandling mot symtom på hjärtsjukdom.
Intravenös kelatering har använts i decennier för att behandla förgiftning av tungmetaller. Oral kelatering är en nyare behandlingsform, och mycket av det stöd som finns för den är anekdotiskt. I en studie från Göteborgs universitet i Sverige visade sig oral kelatering med penicillamin (PCA) vara lika effektiv som intravenös kelatering med kalciumdinatriumversenat (Ca-EDTA) vid de flesta fall av blyförgiftning. Svåra fall krävde dock intravenös behandling. Oral kelatering med Ca-EDTA gav inte lika goda resultat, eftersom föreningen mellan Ca-EDTA och bly verkade tas upp av mag-tarmkanalen istället för att utsöndras.
Under kelateringen lämnar gifterna kroppen via urin, avföring och svett, och då utsöndras även vätskor och näringsämnen tillsammans med gifterna. De flesta biverkningar av oral kelatering är därför kopplade till förlusten av vätska och näring. Vissa patienter kan uppleva trötthet till följd av näringsförlust under behandlingen. Lågt blodsocker och uttorkning kan orsaka huvudvärk. Kramper kan också uppstå, sannolikt beroende på magnesiumbrist eller uttorkning till följd av överdrivet svettande. Utarmade nivåer av zink eller vitamin B6 kan leda till hudirritation. Konvulsioner eller ledvärk kan uppstå om dosen av det kelaterande ämnet är för hög.
Kelaterande ämnen kan interagera med vissa läkemedel och sänka nivåerna av vitaminer och mineraler i kroppen. Kraftig utarmning av vissa näringsämnen, exempelvis kalcium, kan få allvarliga konsekvenser. Kelatering kan till och med vara livsfarlig om kroppens kalciumnivåer sjunker kraftigt, ett tillstånd som kallas hypokalcemi.
Du bör alltid rådfråga din läkare innan du påbörjar oral kelateringsterapi, särskilt om du tar regelbundna läkemedel eller har någon underliggande sjukdom. En läkare kan bedöma om behandlingen är lämplig för dig och följa upp dina näringsnivåer under behandlingens gång.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online