Äsophagus är en muskulös rör på cirka 20 till 25 centimeter som förbinder svalget med magen. Dess vägg består av fyra distinkta lager: en inre slemhinna utkledd av icke-keratiniserat stratifierat squamusepitel, en submukosa med slemsekreterande körtlar, en muskelis propria som övergår från skelettmuskulatur i det övre tredjedelen till glatt muskulatur i de nedre två tredjedelarna, och en yttre adventitia snarare än en serosa.
Viktiga fysiologiska funktioner
- Transport: Koordinerade peristaltiska vågor – primär peristaltik initierad av sväljning och sekundär peristaltik utlöst av lokal distension – driver en matbolus från svalget till magen på ungefär 5 till 10 sekunder.
- Sfinkterkontroll: Två specialiserade sfinktrar reglerar flödet. Den övre ösofagus-sfinktern (UES), bildad av cricopharyngeus-muskeln, förhindrar svalg-reflux och luftinträde. Den nedre ösofagus-sfinktern (LES), en funktionell snarare än anatomisk sfinkter, upprätthåller en tonisk tryckbarriär mot gastroesofageal reflux; transient LES-avslappning är den primära mekanismen bakom gastroesofageal refluxsjukdom (GERD).
- Mukosalt skydd: Epitelet utsöndrar slem och bikarbonat, medan snabb ösofagus-clearance och syraneutralisering av sväljd saliv ger ytterligare försvar mot kemisk skada.
Kliniska korreler
- Dysfagi: Skiljs som mekanisk (strikturer, Schatzki-ringar, tumörer, eosinofil ösofagit) versus motilitetsrelaterad (akalasi, diffus ösofagusspasm, jackhammer ösofagus).
- GERD: Kronisk LES-inkompetens leder till halsbränna, refluxös esofagit, och potentiella komplikationer såsom Barretts metaplasi, en premalignt tillstånd som kräver övervakning.
- Eosinofil ösofagit: En allergisk/immunmedierad störning karakteriserad av eosinofil-dominerad inflammation, ofta associerad med matöverkänslighet och atopi.
Övre endoskopi och högupplöst ösofagus-manometre förblir hörnstenarna i diagnostik av strukturella respektive funktionella ösofagus-sjukdomar.
