
Escherichia coli (E. coli) är i praktiken resistent mot vankomycin – och det av en mycket grundläggande anledning. Vankomycin är ett antibiotikum som uteslutande verkar på grampositiva bakterier, medan E. coli är en gramnegativ bakterie. Dess yttre cellmembran fungerar som en barriär som hindrar den stora vankomycinmolekylen från att tränga in och nå sitt verkningsmål i cellväggen. Detta kallas inneboende (naturlig) resistens.
Vankomycin tillhör gruppen glykopeptidantibiotika och används för att behandla allvarliga infektioner orsakade av grampositiva bakterier, exempelvis meticillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA) samt vissa enterokockinfektioner. Läkemedlet betraktas ofta som en sista utväg när andra antibiotika har misslyckats.
Eftersom E. coli redan är naturligt resistent spelar förvärvad resistens en mindre klinisk roll för denna art. Däremot är begreppet VRE (vancomycin-resistant enterococci) – vankomycinresistenta enterokocker – ett välkänt och allvarligt problem inom vården. Resistensgener kan i teorin överföras mellan olika bakteriearter, vilket väcker farhågor om att mekanismerna skulle kunna spridas vidare till andra patogener.
Spridning av vankomycinresistens utgör ett betydande hot, eftersom det kan leda till infektioner som är svåra eller i princip omöjliga att behandla med tillgängliga läkemedel. Därför är två åtgärder särskilt avgörande:
E. coli är naturligt okänslig för vankomycin eftersom antibiotikumets spektrum begränsas till grampositiva bakterier. Den största oron kring vankomycinresistens gäller i stället enterokocker (VRE) och risken för att resistensgener sprids. Klok antibiotikaanvändning och goda hygienrutiner är nyckeln till att bevara vankomycins effektivitet framöver.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online