Intravenös kelateringsterapi använder speciella kemikalier som binder till metaller och på så sätt avlägsnar dem från kroppen. Behandlingen har dokumenterad effekt vid tungmetallförgiftning, men inom alternativmedicin hävdas den också kunna motverka cancer och åderförkalkning – påståenden som saknar vetenskapligt stöd.
Vid förgiftning med tungmetaller som bly eller kvicksilver ger läkare patienten kelateringsmedlet etylendiamintetraacetat (EDTA) intravenöst, det vill säga direkt i blodet via ett dropp. Infusionen pågår normalt under flera timmar.
Ordet "kelatering" har latinska rötter och kommer ursprungligen från ordet för "klor". Ett kelateringsmedel fungerar ungefär som en klo som griper tag i metaller – exempelvis järn, magnesium och bly – och binder dem till sig. De bundna metallerna lämnar sedan kroppen naturligt genom urinen.
Eftersom vissa personer skyller cancer på så kallade "gifter", däribland tungmetaller, menar förespråkare för alternativ medicin att kelateringsterapi skulle kunna bekämpa sjukdomen. Den ansedda organisationen American Cancer Society (ACS) bedömer dock att det inte finns något vetenskapligt belägg för detta påstående.
En populär teori är att kelateringsmedel skulle kunna avlägsna kalciumrika plack från blodkärlen och därigenom vända utvecklingen av hjärtsjukdom. Faktum är att EDTA kan binda löst kalcium i blodet, men det kan inte avlägsna plack som fastnat i kärlväggarna. Varken American Heart Association eller den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA godkänner eller rekommenderar därför kelateringsterapi som behandling mot hjärtsjukdom.
Utöver obehag i form av illamående och brännande känslor vid injektionsstället innebär kelateringsterapi även en mindre risk för permanent njurskada. Därför bör behandling endast ske under läkares överinseende och när det finns ett klart medicinskt skäl, exempelvis en bekräftad tungmetallförgiftning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online