Omvårdnadens komfortteori, som ursprungligen utvecklades av Katharine Kolcaba, beskriver en metod och de processer genom vilka en sjuksköterska utför tröstande åtgärder för en patient med förväntat positiva resultat. Även om patientens grundläggande behov kan tillgodoses av familj eller vänner anses det att endast sjuksköterskor kan svara på patientens ytterligare behov av komfort. Teorins primära fokus ligger på varje patients individuella behov, för att rätt typ av komfortvård ska kunna ges.
Komfortteorin inom omvårdnad kännetecknas av fyra allmänna kontexter som tillsammans omfattar alla aspekter av patientkomfort: den fysiska, den psykosociala och spirituella, den miljömässiga samt den sociala. Varje kontext är avgörande för en helhetstäckande patientkomfort, och därför lär sig sjuksköterskor att bemöta varje aspekt på det sätt som bäst passar den enskilda patientens behov. Exempel på detta är att vända eller flytta om patientens kropp för den fysiska komponenten, att tillgodose religiösa praktiker för den psykosociala, att anpassa ljus och bullernivåer för den miljömässiga samt att säkerställa kontinuitet i vården för den sociokulturella.
Sjuksköterskor utbildas för att ingripa i en patients komfortsituation genom att beakta både de allmänna kontexterna och potentiella externa variabler, eller hinder, som påverkar komforten. Behoven inom de allmänna kontextkategorierna bedöms först och tillgodoses därefter. Dessutom kan en sjuksköterska reagera på externa omständigheter, exempelvis ekonomisk utsatthet eller ensamhet hos patienten, för att skapa en känsla av lättnad och skydd mot yttre stressfaktorer.
Den viktigaste delen av omvårdnadens komfortteori är det resultat som patienten upplever samt sjuksköterskans bedömning av vårdens framgång. Ökar patientens komfortnivå kan sjuksköterskan välja att fortsätta med samma vårdplan; förblir komfortnivån oförändrad kan sjuksköterskan istället pröva nya metoder eller ompröva patientens komfortbehov. En annan central aspekt av komfortvården är att när patienten känner att en viss nivå av komfort har uppnåtts påverkas dennes känsla av egenmakt och hälsofrämjande beteende positivt. Detta bidrar till att stärka och engagera patienten i den egna vården och återhämtningen.
Även om alla patienter skulle ha nytta av de vårdprocesser som bygger på omvårdnadens komfortteori, finns det vissa grupper som gynnas särskilt mycket – framför allt patienter som upplever svår smärta. Patienter med Alzheimers sjukdom och hospicepatienter som är ensamma eller befinner sig i livets slutskede får där en komfort som de kanske inte kan erhålla från familj eller vänner. Även nyfödda barn kan få komfort genom sjuksköterskors omvårdnad efter födseln, innan de lämnar sjukhuset tillsammans med sin familj.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online