Iridologi, även kallad irisdiagnostik, är en alternativmedicinsk metod som utgår från ögats regnbågshinna (iris) – dess färger, mönster och andra egenskaper – för att bedöma en persons allmänna hälsotillstånd. Grundidén är att varje organ i kroppen skulle ha ett motsvarande område i iris, vilket i teorin gör det möjligt att undersöka kroppens funktioner enbart genom att studera ögat.
Iridologin spårar sina rötter till 1800-talet, då den ungerske läkaren Ignaz Péczely ska ha fått idén efter att ha lagt märke till liknande markeringar hos en patient han behandlade för ett benbrott och hos en gam vars ben han själv av misstag hade skadat några år tidigare. Samtidens läkare avfärdade dock hans påståenden som myt och menade att resultaten inte gick att upprepa – Péczelys fall betraktades helt enkelt som en slump.
På allvar började iridologin få erkännande under 1960-talet, när den amerikanske kiropraktorn Bernard Jensen, som även författade ett flertal böcker och artiklar, började hålla kurser i tekniken på sitt eget sätt. Jensen genomförde dessutom studier inom närliggande områden som hydroterapi och akupunktur.
För att undersöka patientens iris används vanligtvis hjälpmedel som ficklampor, kameror, förstoringsglas och mikroskop. Iridologen letar efter vävnadsförändringar samt särskilda kännetecken, exempelvis oregelbunden stomabildning och pigmentmönster. Resultaten jämförs sedan med en så kallad iriskarta, som hjälper till att koppla olika delar av kroppen till olika zoner i iris.
En typisk iriskarta delar in iris i ungefär 90 zoner, där varje zon motsvarar ett bestämt organ. Iridologerna tror att de detaljer som avläsas i iris speglar förändringar i vävnaderna hos det motsvarande organet.
Läkarvärlden har i stort sett avvisat iridologin och betecknar den ofta som pseudovetenskap. De som praktiserar metoden är sällan legitimerade läkare, och utbildningen sker främst vid privata institut – iridologi undervisas inte vid några medicinska fakulteter. De flesta läkare förkastar metoden som behandlingsform och menar att dess träffsäkerhet är låg och att systemet är behäftat med fel. Ett centralt argument är att iris vävnader knappt förändras alls under en människas livstid, vilket skulle göra det omöjligt att avläsa vävnadsförändringar i andra organ via ögat.
De vetenskapliga studier som genomförts på iridologi har i princip samtliga gett negativa resultat. Detta har i flera fall inneburit att iridologer ställt felaktiga diagnoser på grund av metodens brister. I en uppmärksammad studie från 1988 diagnosticerades 40 patienter med gallstensproblem, men efterföljande medicinska undersökningar motsade iridologernas påståenden. Slutsatsen bland läkare och forskare blev att iridologi inte är någon användbar teknik för att upptäcka eller diagnostisera sjukdomar.
På grund av metodens nackdelar och risker är iridologi varken reglerad eller certifierad av statliga myndigheter i många länder, bland annat USA och Kanada. Den som överväger en iridologisk undersökning rekommenderas därför alltid att samtidigt söka konventionell medicinsk vård vid hälsoproblem.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online