Under medeltiden låg tonvikten helt på att rädda människans själ – och studiet av medicin var i praktiken förbjudet. Anledningen var att kyrkan ansåg att sjukdom var ett straff från Gud, utskickat som ett tecken på synd eller som ett prov på tron. Om Gud hade tilldelat en person en sjukdom, menade man, var det endast Gud som också kunde bota den.
Denna världsbild fick djupa konsekvenser för medeltidens samhälle. Medicinsk forskning hämmades, och de som ägnade sig åt botande konster riskerade att anklagas för att blanda sig i gudomliga angelägenheter. I stället för läkare vände sig många sjuka till böner, helgonbilder och pilgrimsfärder i hopp om mirakulös läkning.
Resultatet blev förödande för vanligt folk. Många människor dog av sjukdomar som hade gått att bota relativt enkelt, om de bara haft tillgång till den medicinska vård och de kunskaper som redan fanns hos antikens läkare. Kunskap från bland annat Hippokrates och Galenos bevarades visserligen i kloster, men dess praktiska tillämpning begränsades starkt av kyrkans lära.
Först under senmedeltiden och renässansen, när humanismen började vinna mark, kunde medicinen återigen utvecklas som vetenskap – till stor nytta för människors hälsa och överlevnad.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online