Inuiterna, ursprungsbefolkningen i norra Kanada, har genom generationer utvecklat en rik tradition av naturmedicin. Utöver växter använder de även material som snö, lämlskinn, stenar och sälolja som botemedel. Den vegetabiliska läkekonsten omfattar träd, bär, mossor och alger, och flera av dessa botemedel har i modern tid fått stöd av vetenskaplig forskning.
Bland de vanligaste åkommorna som behandlas med växter finns muninfektioner, sår och brännskador, diarré samt allmänna sjukdomar som förkylning. Det är dock viktigt att komma ihåg att inuiterna inte utgör en enhetlig grupp – olika samhällen och regioner använder skilda växter och metoder, och kunskapen har traditionellt förts vidare muntligt mellan generationer.
Traditionellt används tranbär och tallkottar mot infektioner i munnen. Effekten beror sannolikt på deras antibakteriella egenskaper – moderna studier har visat att tranbär innehåller ämnen som hämmar bakteriernas förmåga att fästa vid slemhinnor. Mot tandvärk kan roten av dvärgvide skalas och tuggas, vilket lindrar smärtan lokalt.
Tall och lärk är två träd som spelar en central roll i behandlingen av sår, infektioner och bölder. Innerbarken kokas och dricks som te eller används som omslag på hudproblem; ibland läggs även färsk tallharts direkt på huden. Te bryggd på tretandad stenbräcka, dvärgdunört och blåbärsris appliceras likaså på sår, och alger kan användas mot bölder.
Svampar – som tekniskt sett inte är växter – ingår också i läkekunskapen. Torkade svamphattar används för att torka ut infektioner, medan röksvampar hjälper till att stoppa blödningar tack vare sina absorberande sporer.
Flera växter används mot diarré. En av dem är en växt som kallas bergsandnejlika, på inuitiska ”maliksuarak” eller ”inuiternas sallad”, som äts rå. Vissa inuiter använder även rötterna från gul vedel. Ett annat enkelt botemedel är att äta blåbär och björnbär, vars pektin och tanniner gör avföringen fastare.
Vid förlossning blandas arktiskt ullgräs med kol och läggs på den nyklippta navelsträngen för att läka den. Blommor från vide används på samma sätt. I båda fallen verkar växterna sammandragande, och pulvret bidrar troligen till att stoppa blödningar. En mossa som kallas lampmossa brändes traditionellt under en kvinnas bröst för att stimulera mjölkbildningen inför amningen.
Svart lav, även känd som navellav, kokades traditionellt till ett te som dracks mot tuberkulos. Denna lav växer långsamt på stenar i arktiska trakter och utgjorde en av de få tillgängliga botemedlen innan modern medicin nådde norr.
Grönlandspors, på engelska känt som labrador tea, kan kokas till te eller bearbetas till salva mot allmänna sjukdomar och värk. Andra växter som används mot vanliga besvär som förkylning och matsmältningsbesvär är enris, dunört, hjortron, mjölon, fjällpilört och fjällsyra.
Inuiternas växtkunskap speglar en djup förståelse för det arktiska ekosystemet och dess begränsade men värdefulla resurser. Många av dessa traditionella botemedel innehåller verksamma ämnen som idag studeras inom naturmedicinsk forskning, även de bör alltid användas med försiktighet och inte ersätta konventionell vård vid allvarliga sjukdomar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online