Sedan urminnes tider har människor använt växter och mineraler för att skapa naturliga botemedel mot sjukdomar och åkommor, samt för att främja en god allmänhälsa. Eftersom många kommersiella läkemedel kan orsaka allvarliga – ibland till och med dödliga – biverkningar, söker allt fler människor naturliga alternativ för att behandla sina besvär. De senaste åren har kardborrerot blivit allt synligare i hälsokostbutiker världen över.
Kardborren, som ibland kallas bur eller bardana, är en ört som ursprungligen kommer från den gamla världen, det vill säga Europa och Asien. Även om växten numera spridits över hela världen odlas den fortfarande inte i någon större utsträckning i USA. Kardborren trivs nästan uteslutande i tempererade klimat, och flera regioner i Asien och Europa odlar växten för den kommersiella marknaden. Hela växten, inklusive roten, skördas vanligtvis från mitten till slutet av sommaren, medan fröna samlas in under sen vår och tidig sommar.
Kardborren tillhör familjen korgblommiga växter (Asteraceae) och är en tvåårig ört som kan bli upp till cirka 2,5 meter hög. Med sina stora blad och sina lila, tistelliknande blommor – som ofta fastnar i kläder och djurpäls – fungerar kardborren även som en användbar köksört. Växtens unga blad och stjälkar används ofta i sallader och soppor. Råa kardborreblad är generellt bittra, medan den unga stjälken sägs ha en smak som påminner om artiskock. Roten är mycket knaprig och har en söt, lätt kryddig smak och en något klibbig konsistens. Den ljusbruna, stadiga pålroten – som är den del som oftast används inom växtmedicinen – kan väga mellan 1 och 2 kilo under växtens andra år.
Många kulturer använder kardborreblad, rötter och frön som föda. I Japan äts den unga pålroten som grönsak, på ett sätt som liknar palsternacka och morötter. Kardborrerot används även i soppor, sallader och sushi, och är en nyckelingrediens i den makrobiotiska kosten, som förespråkar säsongens fullkorn, grönsaker och grönt samtidigt som bearbetade livsmedel undviks. I Storbritannien är drycker gjorda på kardborre, ofta blandad med maskros, en klassisk läsk. Oljeextrakt av kardborrerot, rikt på essentiella fettsyror, används i Europa som hårbottenbehandling för att stärka håret. Kardborrerot kan också kokas eller dränkas i hett vatten och avnjutas som ett lugnande te.
I århundraden har kardborrerot använts för att rena blodet och spola ut gifter ur kroppen. Även om rötter, blad och frön alla kan användas är det roten som oftast finns i hälsokostbutiker och på marknader. Kardborre används för att rensa kroppen inifrån och ut och anses vara mest verksam vid besvär som kan spåras tillbaka till levern eller ett överskott av gifter i kroppen. Oljeextrakt av kardborrerot kan användas mot mjäll, håravfall och för att främja naturlig hårväxt. Inom traditionell medicin konsumerades kardborre som urindrivande medel för att hjälpa kroppen bli av med överflödigt vatten. Studier har visat att intag av roten även främjar svettning och urinering, vilket bidrar till att eliminera gifter och avfallsämnen. Extern applicering gör kardborre till ett uppskattat botemedel mot hudproblem som akne, eksem, rosacea och psoriasis.
Även om kardborren är en vanlig växt som är lätt att odla i trädgården och som förekommer i naturen, rekommenderas det inte att gräva upp vilda kardborrerötter. De kan nämligen lätt förväxlas med belladonna, även kallad dödlig nattskatta, som är mycket giftig. Vid intern användning har kardborrerot dessutom visat sig kunna störa kroppens förmåga att ta upp järn. Kardborre kan också interagera med olika läkemedel, framför allt litium och antiinflammatoriska preparat. Kvinnor som är gravida eller ammar bör undvika kardborre på grund av dess urindrivande egenskaper. Rådfråga alltid läkare innan du påbörjar någon ny naturlig behandling.
I början av 1940-talet uppfann den schweiziske ingenjören George de Mestral kardborrbandet, känt som Velcro, efter att ha studerat hur kardborrefrönas små krokar fastnade i hans kläder och i sin hunds päls.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online