Urin är steril i blåsan (inga bakterier, virus, svampar) men innehåller många organiska och oorganiska föreningar. Vid förbränning (combustion) genomgår dessa termisk nedbrytning och oxidation.
Typisk urinsammansättning (per liter)
- Vatten: ~950 mL
- Uré: 20–30 g
- Kreatinin: 1–2 g
- Urisyra: 0,5–1 g
- Elektrolyter: Na⁺, K⁺, Cl⁻, PO₄³⁻, SO₄²⁻, NH₄⁺
- Spårämnen: hormoner, metabolit, läkemedel, pigmenter (urokrom)
Förbränningsprodukter
Vid upphettning till torrhet och antändning förbränns organiska föreningar (uré, kreatinin, urisyra):
- Vattenånga (H₂O) – från vatteninnehåll och förbränningsprodukt.
- Koldioxid (CO₂) – från kol i organiska föreningar.
- Kväveoxider (NOₓ) – från kväve i uré/urisyra.
- Ammoniak (NH₃) – ofullständig förbränning av kvävehalten föreningar.
- Svaveloxider (SOₓ) – från svavelhaltiga aminometabolit.
- Restaska: Oorganiska salter (NaCl, KCl, fosfater, karbonater).
Variabler som påverkar utsläpp
- Hydrationsnivå (vatteninnehåll).
- Kost (protein → mer uré/urisyra; svavelrika livsmedel → mer SOₓ).
- Läkemedel/metabolit.
- Förbränningstemperatur och syretillgänglighet.
Praktiskt sammanhang
- Inte en standard medicinsk eller forensisk procedur.
- Urinanalys använder kemiska, immunologiska eller kromatografiska metoder – inte förbränning.
- Historisk "uroskopi" (visuell/smakundersökning) är föråldrad.
- Att bränna urin skulle producera giftiga rökgaser (NH₃, NOₓ) och rekommenderas inte.
Den sterila naturen av urin syftar på frånvaro av levande mikrober – inte kemisk inerthet. Förbränning bryter ner dess organiska beståndsdelar till gasformiga produkter och mineralaska.
