Livmodern är ett päronformat organ i kvinnans kropp, och det är här fostret utvecklas under graviditeten. Det finns två huvudtyper av livmodercancer: endometriecancer, som uppstår i livmoderns slemhinna och är den klart vanligaste formen, samt livmodersarkom – en betydligt mer ovanlig variant som utgår från livmoderns muskel- eller stödvävnad.
Enligt American Cancer Society diagnostiseras varje år omkring 68 000 nya fall av livmodercancer i USA, och ungefär 13 000 kvinnor dör av sjukdomen årligen. Livmodersarkom står för endast ett fåtal procent av all cancer i livmodern, med cirka 1 500 nya fall per år.
Endometriecancer börjar i endometriet, alltså den slemhinna som klär livmoderns insida. Detta är den vanligast förekommande typen av cancer i livmodern.
Livmodersarkom är en ovanligare cancerform som startar i livmoderns muskulatur eller i de vävnader som stödjer livmodern.
Kvinnor över 50 år har en förhöjd risk att utveckla livmodercancer. Även de som använder hormonbehandling efter menopausen (HRT) löper högre risk än kvinnor som inte använder sådan medicinering. Läkemedlet tamoxifen, som ofta används vid bröstcancer, har dessutom visats öka risken för både endometriecancer och livmodersarkom.
Har kvinnan tidigare fått diagnosen endometriehyperplasi, en överväxt av celler i livmoderns slemhinna som inte är cancer men kan vara ett förstadium, ökar risken ytterligare. Överviktiga kvinnor hör också till riskgruppen, eftersom fettvävnad producerar östrogen och därmed ger högre hormonhalter i kroppen.
Eftersom livmodercancer oftast upptäcks efter menopausen är onormal blödning från slidan det vanligaste symptomet. Andra tecken är bäckensmärtor, smärta i samband med samlag och svårigheter att urinera. Vid livmodersarkom förekommer samma symtom, men även en känsla av tryck eller fullhet i buken samt ibland en synbar eller palpabel knöl i slidan.
Kontakta alltid vården om du får blödningar efter menopausen eller onormala blödningar mellan menstruationer – tidig upptäckt förbättrar prognosen avsevärt.
Första steget är vanligtvis en fysisk undersökning med anamnes (sjukhistorik), gynekologisk undersökning och ett cellprov från livmoderhalsen (pap-test). En endometriebiopsi, där ett tunnt instrument tar små vävnadsprover från livmoderslemhinnan, kan utföras på mottagningen. En diagnostisk skrapning (D&C, dilatation och curettage) är en mindre operation där man skrapar ut vävnadsbitar från livmodern för mikroskopisk undersökning. Även transvaginalt ultraljud används ofta för att bedöma slemhinnans tjocklek och upptäcka avvikelse.
Det mest tillförlitliga sättet att fastställa cancerns stadium är att operativt ta bort livmodern, vilket ger läkarna möjlighet att noggrant granska livmodern, lymfkörtlar och omgivande vävnader:
Stadieindelningen vid livmodersarkom följer samma princip, men varje stadium delas dessutom upp i undergrupper.
Vid livmodersarkom finns fyra standardbehandlingsmetoder: kirurgi, strålbehandling, cytostatika (cellgifter) och hormonbehandling. En eller flera av dessa kombineras beroende på hur långt cancern spridits.
Endometriecancer behandlas vanligtvis med en eller flera av följande metoder: operation, strålbehandling eller hormonbehandling. Cytostatikabehandling vid endometriecancer studeras fortfarande inom kliniska prövningar. Precis som vid livmodersarkom avgör cancerns stadium och utbredning vilken behandling som väljs.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online