År 2009 minskade dödligheten i cancer, mätt över alla cancerformer tillsammans, för första gången på tio år – detta enligt amerikanska National Cancer Institute. Bakom denna framgång ligger tusentals läkare och forskare som outtröttligt arbetat för att förbättra cancerbehandlingar. De flesta av dem förblir okända för allmänheten, men några har fått särskilt erkännande för sina banbrytande insatser inom onkologin.
J. Michael Bishop och Harold E. Varmus tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1989 för sin upptäckt av onkogener. Dessa gener styr den normala celltillväxten, men har förmågan att förvandla en frisk cell till en cancer cell. Upptäckten av onkogener förändrade cancerforskningens riktning på ett fundamentalt sätt; nya läkemedel som Herceptin och Gleevec verkar genom att rikta in sig på onkogenprocesser.
Bishop avgick 2009 från posten som rektor vid University of California, San Francisco efter elva år i tjänst. Varmus gjorde historia som den första Nobelpristagaren att leda National Institutes of Health, och 2008 utsågs han av Obamaadministrationen till medordförande i President's Council of Advisors on Science and Technology.
Havardprofessorn Judah Folkman utvecklade teorin om angiogenes, som innebär att en tumör kan skapa sin egen blodförsörjning. Dussintals cancerläkemedel har utvecklats utifrån hans forskning. Dessa så kallade angiogeneshämmare stänger av tumörens blodtillförsel, vilket i slutändan dödar den.
Folkman avled i en hjärtattack 2008, 74 år gammal. Hans livsverk skildras i den prisbelönta PBS-dokumentären "Cancer Warrior".
Dennis Slamon är kanske USA:s mest kände onkolog, till stor del tack vare Lifetime-filmen "Living Proof". Han upptäckte sambandet mellan HER2-genen och en särskilt aggressiv och dödlig form av bröstcancer. Hans forskning låg till grund för ett nytt läkemedel inom genterapin.
Robert Bazell skildrar läkemedlets utvecklingsresa i sin bok "Her-2: The Making of Herceptin, a Revolutionary Treatment for Breast Cancer". Slamon har varit verksam vid UCLA sedan 1979, där han än idag bedriver forskning.
Laskerpriserna kallas ofta för "Amerikas Nobelpris" och räknas till de mest prestigefyllda utmärkelserna inom vetenskapen. Brian J. Druker, Nicholas B. Lydon och Charles Sawyers delade 2009 års pris för sitt arbete med kronisk myeloisk leukemi (KML).
Innan deras nya läkemedel introducerades var den genomsnittliga livslängden för KML-patienter endast tre till fem år. Idag är femårsöverlevnaden nästan 90 procent – ett anmärkningsvärt framsteg som visar hur målmedveten forskning kan förändra prognosen för en hel patientsgrupp.
Elizabeth H. Blackburn, Carol W. Greider och Jack W. Szostak tilldelades Nobelpriset 2009 för sin forskning om telomerer – de skyddande "hättor" som sitter på kromosomernas ändar. Telomerernas funktion kan jämföras med plastspetsarna på skosnören, som hindrar dem från att trassla ihop sig.
Enzymet telomeras hjälper till att bevara telomerernas integritet, men det gör också att cancerceller kan dela sig utan begränsning. Forskning pågår nu för att utveckla ett läkemedel som blockerar telomeras effekt. En sådan behandling skulle kunna få tumörceller att sluta dela sig och därigenom dö ut.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online