Det rådelade meningarna om urinterapins, eller uroterapins, verkliga nytta vid behandling av cancer. Ämnet är föremål för heta debatter mellan anhängare inom alternativ- och komplementär medicin å ena sidan och företrädare för den konventionella sjukvården å andra sidan, som oftast helt enkelt avfärdar metoden som kvacksalveri. I enklaste möjliga termer kan urinterapi definieras som den interna eller externa användningen av urin i syfte att stärka hälsan och bekämpa olika former av sjukdom.
Anhängare av uroterapi – varav många menar att de största fördelarna kommer de som dricker sin egen urin – påpekar att urin består av 95 procent vatten och innehåller en rikedom av enzymer, salter, hormoner och mineraler, där det största icke-vattenbaserade ämnet är urea. Medan urinterapi har haft svårt att få fäste i västvärlden har den varit en allmänt accepterad behandlingsform i årtusenden i flera asiatiska länder, främst i Indien, där den är känd under namnet "shivambu".
Förespråkare för urinterapi vid cancerbehandling anför en rad olika skäl till varför metoden skulle kunna vara effektiv. En av de mer utbredda teorierna är att ureat i urinen besitter cancerbekämpande egenskaper. Baserat på mer än ett decennium av forskning drog den grekiske läkaren Evangelos Danopoulos slutsatsen att urea stör cancercellernas naturliga tendens att klumpa ihop sig och slutligen dödar dem genom att kortsluta deras normala metabola processer. Han redogjorde för sina fynd i flera artiklar som publicerades i vetenskapliga tidskrifter under 1970- och 1980-talen. Senare instämde den amerikanske onkologen Vincent Speckhart i Danopoulos slutsatser om urea och vittnade om detta inför en kongresskommitté i USA.
I en artikel som publicerades i tidskriften Medical Hypotheses år 1997 noterade doktor Joseph Eldor att cancerceller utsöndrar antigener, varav en del återfinns i urinen. Eldor, som var verksam vid Theoretical Medical Institute i Jerusalem, föreslog att auto-uroterapi – det vill säga att dricka sin egen urin – skulle kunna hjälpa cancerpatienter att utveckla antikroppar som bekämpar deras cancersjukdom.
I en noga genomtänkt översikt av urinterapifrågan konstaterar American Cancer Society (ACS) att metodens anhängare hävdar "att det är säkert att dricka eller injicera urin eller applicera den direkt på huden, och att detta inte är kopplat till några skadliga biverkningar, men att säkerheten hos dessa praktiker inte har fastställts genom vetenskapliga studier". Ännu viktigare är ACS:s slutsats att "inga välkontrollerade studier publicerade i tillgänglig vetenskaplig litteratur stöder påståendena att uroterapi skulle kunna kontrollera eller hejda cancerns spridning".
I avsaknad av entydigt vetenskapligt bevis för att uroterapi utgör en effektiv behandlingsmetod mot cancer måste patienter, deras familjer och närstående själva fatta beslut om huruvida de vill pröva denna typ av terapi. Sådana beslut bör grundas på en grundlig genomgång av samtliga argument som lagts fram av både förespråkare och kritiker av urinterapi, och alltid diskuteras med ansvarig vårdpersonal.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online