Cytostatikabehandling (kemoterapi) och strålbehandling är två välkända behandlingsformer som regelbundet hjälper människor i kampen mot cancer. Även om de har vissa likheter skiljer de sig ganska mycket åt. Båda erbjuder olika fördelar men medför också olika biverkningar. Precis som vid all cancerbehandling avgör cancertypen, dess plats i kroppen och hur långt sjukdomen har framskridit vilken metod som används. Ofta kombinerar läkare de båda behandlingarna, eller kompletterar dem med andra tekniker, för att uppnå bästa möjliga resultat.
Cytostatika använder läkemedel för att skada cancercellernas DNA, hindra dem från att dela sig och till slut döda dem. Tyvärr kan läkemedlen inte skilja mellan sjuka och friska celler, vilket innebär att även friska vävnader påverkas under behandlingen. Kemoterapi ges vanligtvis efter en operation för att förhindra återfall, före en operation för att krympa tumörer, eller som ensam behandling när cancern har spridit sig i kroppen.
Cancersjukdomar som ofta behandlas med cytostatika inkluderar leukemi, lymfom, Hodgkins lymfom, multipelt myelom och sarkom, samt lung-, bröst- och äggstockscancer.
Enligt det amerikanska National Cancer Institute får ungefär hälften av alla cancerpatienter någon form av strålbehandling under sin sjukdomstid. De flesta solida tumörer kan behandlas med denna teknik, bland annat cancer i hjärnan, bröstet, livmoderhalsen, struphuvudet, lungorna, bukspottkörteln, prostata, huden, ryggraden, magsäcken och livmodern. Patienter med leukemi eller lymfom får också ofta strålbehandling.
Med hjälp av en viss typ av energi förstörs cancercellerna och tumörerna krymper. Strålbehandling kallas även radioterapi, röntgenbehandling eller bestrålning.
Kemoterapi är ett samlingsnamn för många olika läkemedel som dödar cancerceller. Några exempel på cytostatiska läkemedelsgrupper är alkylerande medel, antracykliner, topoisomerasehämmare, antimetaboliter, mitoshämmare och kortikosteroider.
På motsvarande sätt är strålbehandling ett samlingsnamn för flera olika strålkällor. Vid extern strålbehandling används röntgen- och gammastrålar med fotoner samt partikelstrålar bestående av subatomära partiklar. Intern strålbehandling utnyttjar radioaktiva isotoper från flera olika källor, bland annat jod-125 eller jod-131, strontium-89, fosfor, iridium, palladium, cesium och kobolt.
I de flesta fall ges både cytostatika och strålbehandling på en läkarmottagning eller på sjukhus. Patienter tar ibland cytostatika i tablettform, men oftast ges behandlingen intravenöst via en infusion.
Vad gäller strålbehandling kan patienten få intern strålterapi (brakyterapi) eller extern strålterapi (EBRT). Brakyterapi innebär att en strålkälla placeras inuti kroppen, medan EBRT riktar en stråle genom kroppen mot exakt den plats som ska behandlas. Kemoterapin är betydligt mindre precis i sin spridning – eftersom läkemedlet transporteras via blodbanan når det hela kroppen, oavsett om området är drabbat eller inte.
Cytostatika och strålbehandling har vissa biverkningar gemensamt, men även flera som skiljer sig åt. Biverkningarna beror ofta på var i kroppen behandlingen ges och vilka läkemedel som används. Illamående och kräkningar, trötthet, smärta, diarré och nedsatt fertilitet är några möjliga biverkningar som de båda behandlingarna har gemensamt.
Dessutom kan patienter som får kemoterapi uppleva håravfall, sår i munnen samt skador på njurar, lever, lungor, hjärna eller hjärta. Strålbehandling kan i sin tur påverka hjärnans och lungornas funktion eller orsaka inflammation i matstrupen, magsäcken eller tarmarna. Diskutera alltid riskerna och fördelarna med din onkolog innan behandlingsbeslut fattas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online