För många patienter väcker en cancerdiagnos bilden av tuff kemoterapi, strålbehandling och ett osäkert utfall. Desto viktigare är det då att veta att det finns behandlingsformer som kan vara både mer skonsamma och mer träffsäkra. Radioaktiva isotoper – ibland kallade för cancervårdens ”smarta kulor” – kan transporteras direkt till tumören inne i kroppen och börja verka precis där de behövs. Denna riktade strålterapi har fått allt större genomslag internationellt och används idag som ett kompletterande eller alternativt verktyg till kemoterapi vid flera cancerformer, med imponerande resultat vid bland annat blodcancer och skelettcancer.
Cancer har traditionellt – och fortfarande ofta – behandlats med en annan form av strålning: yttre strålterapi (radioterapi). Då riktas en stråle av högenergetiska vågor eller partiklar mot tumörområdet från utanför kroppen. Patientens sitter eller ligger under strålkällan under bestämda tidsperioder för varje behandlingstillfälle.
Problemet är att strålen inte skiljer mellan sjuka och friska celler på vägen genom kroppen. Även om målet är att förstöra cancern skadas också en del frisk vävnad, vilket länge varit en av metodens största nackdelar.
Tack vare tekniska framsteg kan strålningen numera föras direkt till tumören inne i kroppen, i stället för att en yttre stråle ska tränga igenom frisk vävnad för att nå sitt mål. Metoden ger en betydligt mer precis dosering, vilket minimerar risken att friska celler och vävnader tar skada.
Den medicinska isotopen används i mycket små mängder och kan tillföras kroppen genom implantation, injektion eller via ett bärarämne. Vilken tillförselmetod läkaren väljer beror på cancertypen, eftersom tumörens art och läge avgör vilken transportväg som passar bäst.
Det finns i huvudsak tre sätt att använda radioaktiva isotoper i cancerbehandlingen:
Vid brakyterapi, som bland annat används vid prostata- och levercancer, placeras små radioaktiva ”frön” direkt i eller intill tumören. Fröna innehåller kortlivad strålning som verkar lokalt under en begränsad tid.
Vid vissa blodcancerformer, som leukemi och lymfom, kopplas den radioaktiva isotopen till monoklonala antikroppar – ungefär som en ryggsäck som antikroppen bär med sig. Kombinationen sprutas in i kroppen, och eftersom antikropparna känner igen cancertcellerna levererar de strålningen med kirurgisk precision.
Ett tredje upplägg kombinerar isotopen med ett ämne som av sig självt söker sig till en viss del av kroppen. Ett exempel är fosfonater, byggstenar i skelettet, som naturligt binder till ben. Kopplade till en radioaktiv isotop används därför fosfonater för att behandla skelettcancer – strålningen når sitt mål nästan omedelbart efter att substansen tagits upp i kroppen. Jod fungerar på samma sätt: eftersom sköldkörteln aktivt lagrar jod används radioaktivt jod vid sköldkörtelcancer.
Radioaktiva isotoper produceras i kärnreaktorer eller partikelacceleratorer. Endast cirka tio procent av de medicinska isotoper som används i USA tillverkas i landet – övriga nittio procent måste importeras. Det skapar problem för sjukvården, som samtidigt vill möta en växande efterfrågan och bedriva forskning som kan leda till ytterligare framsteg inom både cancer- och andra sjukdomsbehandlingar. Samma beroende av import gäller i stora delar av världen, vilket gör isotopproduktionen till en strategiskt viktig fråga för hälso- och sjukvården globalt.
Radioaktiva isotoper har dessutom ett stort värde inom diagnostiken. När en liten mängd radioaktivt ämne tillförs patientens kropp kan det spåras av särskilda kameror, så kallade gammakameror, tack vare den energi isotopen avger. Läkaren kan därmed följa ämnets vandring genom kroppen och se exakt var det samlas. Det ger en betydligt mer träffsäker bild av var tumören finns än vad äldre röntgenmetoder klarar – och möjliggör ofta en tidigare och mer grundlig diagnos.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online