Cancer utgör en av medicinens svåraste behandlingsutmaningar. Till skillnad från normala, friska celler har cancerceller förmågan att sprida sig – metastasera – till organ långt bort från tumörens ursprungliga plats. Eftersom det är omöjligt att med fullständig säkerhet veta att inga cancerceller återstår efter den primära behandlingen kombinerar onkologer ofta kirurgi eller strålterapi med en läkemedelskur som ska döda eventuella kvarvarande cancerceller. Denna kompletterande behandling kallas adjuvant kemoterapi.
Adjuvant kemoterapi syftar till att förebygga återfall i cancer. Behandlingen består av en serie cancerbekämpande läkemedel som ges efter den primära behandlingen, det vill säga efter kirurgisk borttagning av tumören eller efter strålterapi. Även när en tumör tagits bort kirurgiskt eller med strålning kan enskilda cancerceller finnas kvar. Dessutom kan cancerceller redan ha spridit sig till avlägsna organ via blodet eller lymfsystemet, oavsett hur tidigt cancern upptäcks.
De kvarvarande cancercellerna är för små för att kunna upptäckas med skanningar eller andra tester och ger inga symtom förrän tumören hunnit växa och cancern återkommit. Adjuvant kemoterapi är ett försök att döda dessa celler innan cancern växer till sig och symtom utvecklas. Neoadjuvant kemoterapi ges däremot före operationen för att krympa tumören och göra den lättare att ta bort.
Läkemedlen vid adjuvant kemoterapi ges antingen genom injektion eller tas oralt. De är systemiska, vilket innebär att de transporteras med blodet genom hela kroppen och inte begränsas till ett specifikt organ. Terapin verkar genom att angripa egenskaper som skiljer en cancercell från en normal, frisk cell. Förutom förmågan att metastasera känns cancerceller igen på sin tendens att dela sig alltför snabbt samt på att den naturliga mekanismen för programmerad celldöd inte fungerar. Kemoterapiläkemedlen riktar sig mot snabbt delande celler och skadar deras förmåga att replikera sig, vilket i slutändan leder till celldöd.
Varje typ av läkemedel som används inom kemoterapin verkar på sitt eget sätt och angriper olika faser i cellcykeln. Alkylerande medel är exempelvis mest effektiva mot celler i vilotillstånd, medan cytostatiska antibiotika är aktiva mot celler i flera olika faser. Antimetaboliter och topoisomerasshämmare tar sig in i cancercellen och stör dess förmåga att dela sig. Målriktade behandlingar, såsom monoklonala antikroppar, riktar sig mot specifika proteiner eller enzymer som finns på cancerceller men inte på normala celler. Kemoterapi administreras som en serie behandlingar där olika typer av läkemedel varvas för att uppnå maximal effekt.
Kemoterapi är förknippad med ett flertal biverkningar, varav vissa kan vara allvarliga. Även om läkemedlen riktar sig mot snabbt delande celler kan de inte skilja mellan cancerceller och friska celler som naturligt delar sig snabbt, exempelvis celler i munnen, hårsäckarna, magsäcken, tarmarna och blodet. Detta leder till biverkningar som illamående och kräkningar, håravfall, lågt blodvärde, diarré och förstoppning.
Adjuvant kemoterapi används framför allt vid cancersjukdomar med hög risk för återfall. Det gäller exempelvis bröstcancer, äggstockscancer, testikelcancer samt tjock- och ändtarmscancer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online