Kemoterapi används hos patienter för att stoppa tillväxten och spridningen av cancer i alla sjukdomens stadier. Det som dock få känner till är exakt vilka läkemedel som används vid kemoterapi och varför. Genom att lära sig mer om de olika läkemedelskategorierna och deras syfte kan patienter fatta ett välgrundat beslut när det gäller sina behandlingsalternativ.
Det finns fler än 300 läkemedel som används vid kemoterapi, men de flesta brukar indelas i en av fyra huvudkategorier beroende på sitt avsedda syfte: antimetaboliter, alkylerande medel, topoisomerasshämmare och antracykliner. I kombination angriper dessa läkemedel cancercellernas förmåga att överleva, dela sig och sprida sig (metastasera).
Under behandlingen kan vissa cancerformer visa sig resistenta mot ett eller flera läkemedel, vilket innebär att behandlingsregimen kan behöva ändras. Detta är en av anledningarna till att antalet kemikalier som används kan bli så stort.
Cancerceller är levande celler och behöver därför omsätta näring för att kunna överleva och växa. Antimetaboliter stör cancercellens förmåga att omvandla näring till energi, vilket i slutändan leder till att cellen dör.
Läkemedel såsom 6-merkaptopurin och 5-azacitidin ges oftast subkutant (under huden) eller intravenöst (direkt in i blodbanan), även om vissa kan tas oralt.
Alkylerande medel skadar cancercellens DNA (deoxyribonukleinsyra), vilket hindrar cellerna från att dela sig och sprida sig. Detta bromsar även tumörtillväxt, även om inte alla cancerformer yttrar sig som tumörer.
Cyklofosfamid, abraxane och mekloretaminhydroklorid är exempel på alkylerande medel som används inom kemoterapin. Dessa ges normalt sett intravenöst.
Topoisomerasshämmare bryter ner DNA-strukturen i cancercellen och hindrar en DNA-sträng från att binda till en annan, vilket förhindrar celldelning. På så sätt liknar de alkylerande medel, men de angriper DNA:t mycket tidigare i cancercellens livscykel – under själva delningsprocessen – medan alkylerande medel verkar efter att cellen har delats.
Några vanliga topoisomerasshämmare är CPT-11, kamptotecan och Taxol. De flesta av dessa läkemedel administreras intravenöst.
Antracykliner orsakar så kallade fria radikaler som skadar cellerna genom att bryta ner en del av det skydd som cancercellerna normalt har. Läkemedlen skadar ribosen i DNA:t och stör på så sätt cellens förmåga att dela sig.
Vanliga antracykliner är mitoxantron, doxorubicin och daunorubicin. Även dessa läkemedel ges intravenöst, framför allt eftersom de utanför blodbanan kan orsaka vävnadsskador och blåsbildningar.
Förutom de fyra huvudkategorierna kan även andra typer av läkemedel ingå i kemoterapibehandlingen, bland annat hormonhämmare, kortikosteroider samt läkemedel som lindrar biverkningarna av själva kemoterapin. Detta ökar den totala mängden kemikalier som förs in i kroppen under behandlingen, vilket kan bidra till förvirring kring medicinernas syfte och effekter.
Nära samråd med en onkolog, liksom stöd och information från cancerorganisationer och patientföreningar, rekommenderas starkt för både blivande och pågående kemoterapipatienter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online