Cytostatika har varit en viktig del av cancerbehandlingen sedan 1950-talet. Behandlingen innebär att vissa läkemedel används – ibland i kombination med andra behandlingsformer – för att söka upp och förstöra cancerceller i kroppen. Cytostatika kan ges före eller efter en operation för att avlägsna en tumör, användas tillsammans med strålbehandling eller som ensam behandling när andra alternativ inte är lämpliga. Läkemedlen är oftast mycket effektiva, men kan samtidigt ge allvarliga biverkningar hos vissa patienter.
Cytostatika delas vanligtvis in i flera kategorier beroende på deras kemiska struktur och verkningsmekanism. De vanligaste grupperna är alkylerande medel, antimetaboliter, antitumorantibiotika, topoisomerasehämmare, mitoshämmare och kortikosteroider.
Cytostatika förstör cancerceller, kontrollerar tumörtillväxten och hindrar onormala celler från att dela sig. Läkemedlen har dessutom förmågan att nå mikroskopiska cancerceller som spridits från primärtumören till avlägsna delar av kroppen, vilket gör dem till ett kraftfullt verktyg även när sjukdomen har spridit sig.
Biverkningarna varierar från fall till fall, men cytostatika kan orsaka håravfall, nedsatt fertilitet, minskad libido, förändringar i benmärgen, trötthet, blodbrist och blåmärken, ökad känslighet för infektioner, torr mun och hud samt illamående, kräkningar eller diarré. Många av dessa biverkningar går över efter avslutad behandling, och det finns idag goda stödbehandlingar som kan lindra besvären.
Cytostatika ger cancerpatienter ett extra behandlingsalternativ och en möjlig bot vid cancerformer som inte kan behandlas framgångsrikt enbart med kirurgi eller strålning. En ytterligare fördel är att läkemedlen kan nå och förstöra elakartade celler som är för små för att upptäckas vid standardundersökningar, vilket minskar risken för återfall.
I vissa fall kan resistens mot cytostatika utvecklas. Det sker bland annat om cancerceller muterar istället för att dö när de utsätts för behandlingen, om cellerna lyckas göra läkemedlet inaktivt eller transportera ut det ur cellen snabbare än det hinner ta sig in, eller om cancercellerna kan reparera det DNA som skadats av behandlingen. Därför kombinerar läkare ofta flera läkemedel med olika verkningsmekanismer för att minska risken för resistens.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online