Kemoterapi erbjuder många viktiga fördelar för cancerpatienter, men behandlingen kan också medföra allvarliga – i vissa fall till och med livshotande – fysiska biverkningar. Det viktigaste att komma ihåg är att kemoterapi ofta inte skiljer mellan friska celler och cancerceller när den bryter ner kroppens vävnader. Nedan går vi igenom de vanligaste fysiska effekterna som kemoterapi kan orsaka.
Många cytostatika (kemoterapiläkemedel) skadar benmärgens beståndsdelar, vilket leder till en nedsatt förmåga hos kroppen att producera röda och vita blodkroppar. Beroende på behandlingens längd och intensitet kan benmärgen återhämta sig efter att läkemedlet avslutats. I enstaka fall kan benmärgsdepressionen och den därmed följande blodbristen bli livshotande.
Vid långa behandlingsperioder får patienterna ofta stödläkemedel, som exempelvis erytropoetin, vilket hjälper kroppen att återbilda de nödvändiga cellerna och återställa en mer normal nivå i cirkulationen. Låga värden röda blodkroppar minskar kroppens förmåga att transportera syre till organ och vävnader, medan brist på vita blodkroppar försämrar immunförsvarets förmåga att skydda mot infektioner.
I de allra flesta fall uppstår alopecia, det vill säga håravfall, under kemoterapin. Hur mycket hår som faller av beror på vilket läkemedel som används samt behandlingens längd, och variationen mellan individer är stor.
Det positiva är att håravfallet vid kemoterapi nästan alltid är temporärt – håret börjar ofta växa ut igen inom några veckor efter avslutad behandling. Även om håravfall inte är livshotande kan det få djupa psykologiska och sociala konsekvenser för den drabbade, vilket gör det till en viktig del av den psykosociala vården.
Vissa cytostatika kan orsaka sår i munnen och/eller halsen. Orsaken är att cellerna i slemhinnorna i mun och svalg delar sig snabbt, och kemoterapiläkemedlen stör kroppens förmåga att kontinuerligt ersätta dessa celler på ett normalt sätt. Detta tillstånd kallas även mukosyt och kan göra det smärtsamt att äta och dricka. God munhygien och regelbundna kontroller hos tandvården kan lindra besvären.
Illamående och kräkningar är ofta den mest fruktade biverkningen av kemoterapi. Trots stora framsteg inom utvecklingen av läkemedel med färre och mildare biverkningar fortsätter illamåendet att vara ett vanligt problem.
I de flesta fall beror illamåendet på irritation i magsäckens slemhinna och tolvfingertarmen – den första delen av tunntarmen där maten lämnar magsäcken. När slemhinnorna irriteras stimuleras nerver som aktiverar hjärnans kräkningscentrum. Illamående kan även orsakas av fördröjd magsäckstömning, mekanisk blockering eller obstruction av tarmen samt inflammation – alla tillstånd som kemoterapiläkemedel kan bidra till. Idag finns dock effektiva antiemetiska läkemedel som kan förebygga och lindra dessa symtom betydligt.
Eftersom många cytostatika verkar icke-selektivt – trots att modernare läkemedel utvecklats för att rikta in sig mer specifikt mot tumörer – finns risken för skador på organ och organsystem alltid kvar.
I vissa fall kan organskadorna stoppas genom att byta ut läkemedlet mot ett annat. I andra fall blir skadan permanent. De organ som oftast drabbas av kemoterapiinducerade skador är hjärtat, lungorna, levern och njurarna, men inget organ är helt skyddat.
Ett problem är att organskador inte alltid syns tydligt på konventionella röntgenbilder, och blodprover visar ibland först effekterna på organen när betydande skada redan har uppstått. Därför övervakas patienter noggrant med regelbundna provtagningar under hela behandlingsförloppet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online