Tjocktarmscancer uppstår när en cancerliknande tillväxt bildas på slemhinnan i tjocktarmen eller ändtarmen. Enligt National Cancer Institute är tjocktarmscancer den näst vanligaste orsaken till cancerdödsfall i USA. Den goda nyheten är att sjukdomen ofta kan upptäckas tidigt, eftersom det finns flera välbeprövade undersökningsmetoder. Här går vi igenom de fyra vanligaste testerna som används för att spåra tjocktarmscancer och dess förstadier.
En koloskopi utförs av en gastroenterolog, det vill säga en specialist i mag- och tarmsjukdomar. Vid denna undersökning granskas hela tjocktarmen för att hitta polyper och andra avvikelser. Polyper är små utväxter som i vissa fall kan utvecklas till cancer.
Innan undersökningen får patienten smärtlindring och ett lugnande medel, vilket gör att ingreppet i regel upplevs som smärtfritt. Läkaren för sedan in ett tunt, böjligt instrument genom ändtarmen. Instrumentet har en ljuskälla och en liten kamera i spetsen, vilket ger en tydlig bild av tarmens insida. Rör man på sig långsamt genom rektum och tjocktarmen kan läkaren noggrant undersöka slemhinnan.
En stor fördel med koloskopi är att eventuella polyper oftast kan tas bort direkt under samma undersökning. De borttagna vävnadsproverna skickas sedan på biopsi för att avgöra om de är godartade eller cancerogena. Koloskopi betraktas därför som guldstandarden bland tjocktarmscancertesterna.
En sigmoidoskopi liknar en koloskopi men är enklare och billigare. Skillnaden är att undersökningen endast omfattar den nedre delen av tjocktarmen, den så kallade sigma eller sigmoidkolon. Undersökningen utförs med ett instrument som heter sigmoidoskop.
Nackdelen är att patienten ofta upplever mer obehag vid en sigmoidoskopi än vid en koloskopi, eftersom sedering sällan används. Dessutom kan kameran inte nå högre upp i tarmen, vilket innebär att polyper längre upp i tjocktarmen kan missas. Om något misstänkt hittas krävs därför ofta en kompletterande koloskopi.
Ett annat vanligt sätt att testa för tjocktarmscancer är ett så kallat FOBT-test, det vill säga ett test som söker efter osynligt (ockult) blod i avföringen. Vid detta test får patienten ta hem ett provkit och samla avföringsprover i hemmet. Proverna lämnas därefter in till läkaren eller laboratoriet för analys.
Läkaren undersöker proverna för att se om de innehåller blod. Blod i avföringen kan vara ett tidigt tecken på tjocktarmscancer, men det kan också bero på andra medicinska tillstånd, exempelvis hemorrojder eller magsår. Om blod påvisas följs testet normalt upp med en koloskopi för att kontrollera om det finns polyper eller andra cancerlika förändringar i tarmen.
Ett bariumlavemang med dubbelkontrast (DCBE) utförs av en radiolog. Vid undersökningen sprutas en bariumblandning in i patientens tjocktarm genom ett tunt rör som förs in via ändtarmen. Barium belägger tarmens insida, vilket gör att tarmen syns tydligt på röntgenbilder. Därefter pumpas luft in i ändtarmen så att tarmväggarna separeras och eventuella polyper blir synliga.
Den största begränsningen med DCBE är att eventuell polyper inte kan tas bort under själva undersökningen. Om något misstänkt upptäcks krävs en koloskopi vid ett senare tillfälle. På grund av detta, samt att metoden är mindre känslig än koloskopi, används bariumlavemang numera sällan som screeningmetod för tjocktarmscancer.
Val av undersökningsmetod beror på din ålder, dina riskfaktorer, symtom och vad läkaren rekommenderar. Koloskopi är den mest kompletta undersökningen eftersom hela tarmen kan granskas och polyper kan avlägsnas direkt. FOBT-testet är ett enkelt och smärtfritt alternativ som ofta används inom befolkningsscreening. Prata alltid med din läkare om vilken test som är rätt för just dig – tidig upptäckt räddar liv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online